Utilisateur
Hjärna och ryggmärg
Skillnaden är att en signal via centrala nervsystemet går direkt från hjärnan, tänk ett elnät. Så fort du stoppar i kontakten får du ström om allt fungerar som det ska.
Endokrina systemet behöver hormonutsöndras, om du släpper i karamellfärg i bäcken 100 meter innan sjön, så tar det ett tag innan den nått sjön. Därför är endokrina systemet långsammare än cns. Endokrina systemet tar därmed lägre tid innan det påverkar, medan centrala nervsystemet påverkar mycket snabbare, men effekten blir inte lika långvarig som något som påverkar via endokrina systemet.
Endokringa systemet består av hormon och insöndras från endokrina körtlar. Endokrina signaler ger långvariga signaler.
PNS- All nervävnad utanför centrala nervsystemet som sträcker sig ut i kroppen
CNS- Storhjärna, ryggmärg, lillhjärna
Cellkropp (Soma):
Innehåller cellkärnan och organeller. Centrum för neuronet där metaboliska processer sker.
Dendriter:
Grenliknande utskott som sträcker sig från cellkroppen. Tar emot signaler från andra nervceller eller sensoriska receptorer.
Myelin:
Fettliknande substans som omger vissa axon för att isolera och påskynda nervimpulser. Myelinet är uppdelat av små avbrott som kallas Ranviers noder.
Axon:
Ett långt utskott som transporterar nervsignaler från cellkroppen till axonterminalerna. Början av axonet kallas axonkägla, där aktionspotentialer initieras.
Axonterminaler
Ändarna av axonet som för signalerna vidare till nästa cell, till exempel en annan nervcell eller muskelcell.
Synaps:
Området där axonterminalerna kommunicerar med nästa cell. Består av presynaptisk terminal, synapsklyfta och postsynaptisk mottagare.
Neurotransmittorer:
Kemiska budbärare som frigörs från axonterminalerna i den presynaptiska cellen och binder till receptorer på postsynaptiska cellen för att överföra signaler.
Tar emot signaler från andra nervceller eller omgivande miljö. Signalerna är ofta kemiska och omvandlas till elektriska signaler i dendriterna. Dessa grenar sträcker sig från cellkroppen och fungerar som neuronet "antenner".
Innehåller kärnan och ansvarig för cellens metabolism och proteinsyntes. En plats där alla elektriska impulser samlas Integrerar och bearbetar signaler
Leder elektriska signaler från cellkroppen till axonterminalerna. Axonet kan vara täckt av ett myelinskikt, vilket ökar signalens hastighet och effektivitet. Dess huvudsakliga roll är att transportera signalen vidare.
Området där axonet börjar. Detta är en kritisk plats för initiering av aktionspotentialer. Om den inkommande signalen överstiger tröskelvärdet, startar en elektrisk signal här.
Har ett axon och flera dendriter som utgår från cellkroppen. Vanliga i hjärnan och ryggmärgen, där de är ansvariga för att bearbeta och vidarebefordra information.
Har två utskott – ett axon och en dendrit – som sträcker sig från motsatta ändar av cellkroppen.
Bearbetar sensoriska signaler från specialiserade sinnesorgan.
Finns i näthinnan (ögat), innerörat och luktepitel (näsan).
Liknar unipolära neuron men är specialiserade hos människor. Har ett utskott som delar sig i två grenar – den ena leder signaler till cellkroppen, och den andra leder signaler vidare.
Ansvarar för sensoriska signaler, som beröring, smärta och temperatur. Finns i sensoriska ganglier utanför ryggmärgen.
Har bara en enda utskott som delar sig i två grenar. Ena grenen fungerar som ett axon och den andra som en dendrit.
Vanliga i vissa djurarter men ovanliga hos människor.
Huvudsakligen i vissa nervsystem hos ryggradslösa djur.
Afferenta neuron leder signaler från perifera sensoriska receptorer till det centrala nervsystemet (CNS). De förmedlar information om yttre stimuli, såsom tryck, temperatur, beröring och smärta, samt inre signaler, exempelvis blodtryck och syrenivåer. Dessa neuron återfinns i sensoriska ganglier nära ryggmärgen.
Efferenta neuron är nervceller som leder signaler från det centrala nervsystemet (CNS) till perifera mål, såsom muskler, körtlar och andra effektorgan. De spelar en central roll i kroppens motoriska funktioner genom att överföra kommandon från hjärnan och ryggmärgen till kroppens olika delar. Det finns två huvudsakliga typer av efferenta neuron:
Efferenta neuron återfinns i motoriska områden i CNS, såsom hjärnbarken och ryggmärgen, och deras axon sträcker sig ut i perifera nerver för att nå sina mål.
Interneuron är nervceller som finns enbart inom det centrala nervsystemet (CNS). De fungerar som kopplingsceller mellan afferenta (sensoriska) och efferenta (motoriska) neuron, vilket gör att de spelar en avgörande roll i bearbetning och vidarebefordran av information.
De förmedlar signaler mellan olika delar av hjärnan och ryggmärgen.
Exempel på interneuron är inhibitoriska neuron som reglerar nervaktivitet genom att dämpa överflödiga signaler, vilket är avgörande för att bibehålla balans i nervsystemet. Interneuron är särskilt vanliga i hjärnans grå substans och ryggmärgens reflexbågar.
En nerv är ett knippe av axon (nervtrådar) som är omgivna av stödjande vävnad. Nerver transporterar elektriska signaler mellan olika delar av kroppen och det centrala nervsystemet (CNS). Nerver kan vara sensoriska, vilket innebär att de leder signaler från kroppen till CNS; motoriska, vilket innebär att de leder signaler från CNS till muskler eller körtlar; eller blandade, där de både innehåller sensoriska och motoriska axon. En nerv består alltså av flera axon, inte bara ett.
En nervtråd är ett enskilt axon från en nervcell (neuron). Axonet leder elektriska signaler från nervcellens kropp till andra celler i kroppen. Ofta är axonet täckt av ett skyddande myelinskikt, vilket gör att signalerna kan färdas snabbare. Nervtråden är alltså själva axonet i en nerv, och det kan vara en del av en större nerv eller fungera som en fristående tråd
Ett ganglie är en ansamling av nervcellskroppar som finns utanför det centrala nervsystemet (CNS), det vill säga i det perifera nervsystemet (PNS). Ganglier fungerar som relästationer där signaler kan bearbetas eller vidarebefordras mellan nervceller. Ett exempel på ett ganglie är dorsalrotsganglierna, där nervcellskropparna för sensoriska neuron finns. Ganglier är viktiga för att överföra och bearbeta information från kroppen till CNS och vice versa.
En kärna (nucleus) är en ansamling av nervcellskroppar som finns inom det centrala nervsystemet (CNS). Kärnorna ansvarar för specifika funktioner, som att bearbeta sensorisk information, styra motoriska rörelser eller reglera autonoma funktioner. Exempel på sådana kärnor är hypotalamus, som styr viktiga funktioner som hunger och sömn, och basala ganglierna, som hjälper till att kontrollera rörelser och koordinera motoriska funktioner. Kärnorna finns alltså enbart i CNS, medan motsvarande strukturer i PNS kallas ganglier.
En kemisk synaps överför signaler mellan nervceller eller mellan en nervcell och en muskelcell via kemiska signalsubstanser, kallade neurotransmittorer. När en elektrisk impuls (aktionspotential) når den presynaptiska cellen, frisätts neurotransmittorer från vesiklar i synapsklyftan. Dessa neurotransmittorer binder till receptorer på den postsynaptiska cellen, vilket leder till att jonkanaler öppnas eller stängs, vilket i sin tur aktiverar eller hämmar den postsynaptiska cellens aktivitet.
Neurotransmittorerna binder oftast till G-proteinkopplade receptorer eller jonkopplade receptorer på den postsynaptiska cellen, vilket kan förändra cellens elektriska potential och därmed skapa ett svar. Signalöverföringen är enkelriktad, vilket innebär att signalen går i en riktning, från presynaptisk till postsynaptisk cell.
Exempel: Synaps mellan två nervceller eller mellan en nervcell och en muskelcell.
I en elektrisk synaps överförs signalen direkt mellan två celler via gap junctions, små kanaler som kopplar samman cellernas cytoplasma. Genom dessa kanaler kan joner och elektriska signaler passera fritt, vilket gör att signalöverföringen sker snabbt och dubbelriktat. Eftersom signalerna kan färdas i båda riktningarna, kan cellerna snabbt kommunicera med varandra.
Elektriska synapser är vanliga i vävnader där snabb synkronisering av cellaktivitet är viktig, som i hjärtat, där de möjliggör snabb elektrisk spridning mellan hjärtmuskelceller, samt i vissa delar av hjärnan.
Exempel: Elektrisk synaps i hjärtmuskulatur eller i vissa hjärnregioner där synkronisering är avgörande.
En Gliacell är en typ av cell i nervsystemet som inte leder nerver, utan istället har skyddande och stödjane funktioner till nervsystemet
1. Astrocyter (stjärnformade gliaceller):
Plats: Finns i det centrala nervsystemet (CNS).
Funktioner:
Stödjer och skyddar nervceller.
Reglerar den kemiska miljön, t.ex. jonkoncentrationer och pH.
Bildar blod-hjärnbarriären, som skyddar hjärnan från skadliga ämnen.
Hjälper till med reparation vid skador och stödjer synapsbildning.
________________________________________
2. Oligodendrocyter:
• Plats: CNS.
• Funktioner:
Producerar myelin, som isolerar axoner och ökar hastigheten på nervimpulser. Ger bla stöd till elektriska signalen
En oligodendrocyt kan myelinisera flera axoner.
________________________________________
3. Schwannceller:
• Plats: Perifera nervsystemet (PNS).
• Funktioner:
Bildar myelin runt axoner i PNS.
Deltar i regenerering av skadade nervfibrer i PNS.
________________________________________
4. Mikroglia:
• Plats: CNS.
• Funktioner:
Immunceller i nervsystemet som fagocyterar (äter upp) skadade celler, skräp och mikroorganismer.
Spelar en viktig roll vid inflammation och immunförsvar i hjärnan.
________________________________________
5. Ependymceller:
• Plats: Fodrar ventriklarna (hålrummen) i hjärnan och ryggmärgens centralkanal.
• Funktioner:
o Producerar och cirkulerar cerebrospinalvätska (CSF).
o Hjälper till att upprätthålla ett stabilt vätskemiljö i CNS.
o Täcker hjärnans ventriklar och tillverkar ryggmärgsvätska
Oligodendrocyter
Schwannceller
Myelin fungerar som ett elektriskt isolerande lager runt axonerna.
De ökar också signalhastigheten genom att skapa en hoppande signalöverföring mellan "raviers noder" (Områden utan myelin) skapar därmed en högre hastighet på nervinpulserna (kallas även för saltatorisk fortledning.
Myelinet har också en energibesparande effekt då mindre energi för att upprätthålla jonbalansen behövs eftersom depolariseringen bara sker vid noderna.
Blodhjärnbarriären är en selektiv barriär mellan blodet och hjärnans nervvävnad. Den består av specialicerade endotelceller som har Tight junctions mellan sig som förhindrar att molekyler fritt kan passera mellan blodet och hjärnan.
Den består också av astrocyter som omger kapillärerna och hjälper till att upprätthålla barriärens funktion genom att singalera till endoltelcellerna att stärka tight junctions fogarna.
Sen finns också pericyter som bidrar till att reglera blodflödet, stabilisera kapilärväggarna och upprätthålla barriärens intigritet.
Denna barriär återfinns i hjärnans kapilärer där den skiljer blodflödet från hjärnans extracellulära vätska. Den skyddar hela det centrala nervsystemet.
Membranpotentialen är spänningsskillnaden mellan yttre och inre delen av membranet. Den uppstår av en ojämn fördelning av joner mellan intracellulära och extracellulära delen av cellen. Faktorer som bidrar är natriumkaliumpumpen, läckande kalium kanalen osv. Spänningskillnaden är extra koncentrerad just vid cellmembranet.
Hos ett vilande neuron (vilopotential, ca -70 mV) är jonfördelningen över cellmembranet ojämn, vilket skapar spänningsskillnaden. Detta upprätthålls av natrium-kaliumpumpen (Na⁺/K⁺-pumpen) och selektiva jonkanaler. Den intracellulära delen består till stor del av kalium och natrium. Intracellulärt höga nivåer av kalium, utanför högre nivåer av natrium.
Vilopotentialen är den elektriska spänningsskillnaden mellan insidan och utsidan av cellmembranet i ett vilande neuron. Vanligtvis ligger den omkring -70 mV, vilket betyder att insidan av cellen är mer negativt laddad än utsidan. Detta beror på att det finns olika koncentrationer av joner på varje sida av cellmembranet.
Kaliumjoner (K⁺) är mest koncentrerade på insidan av cellen.
Natriumjoner (Na⁺) är mest koncentrerade på utsidan av cellen.
Den negativa laddningen på insidan av cellen beror främst på att det finns fler negativa proteiner och andra anioner (negativt laddade joner) på insidan, samt att kaliumjoner lättare kan diffundera ut ur cellen genom selektivt permeabla kanaler, vilket gör insidan mer negativ.
I vilopotentialen är cellen polarisad, och det pågår ingen aktiv signalöverföring, vilket är varför det kallas vilopotential. När en cell stimuleras kan denna spänning förändras och en aktionspotential kan utlösas.
Tröskelvärdet är den elektriska spänning, vanligtvis runt -55 mV, som måste uppnås för att en aktionspotential ska utlösas. När neuronet stimuleras, till exempel av en nervsignal, öppnas jonkanaler i cellmembranet, vilket gör att natriumjoner (Na⁺) flödar in i cellen. Detta gör att insidan av cellen blir mindre negativ (eller mer positiv), vilket leder till en förändring i membranpotentialen.
När tröskelvärdet nås (-55 mV) aktiveras spänningsstyrda natriumkanaler, vilket gör att ännu fler natriumjoner strömmar in i cellen. Detta orsakar en snabb depolarisering av cellmembranet och potentialen stiger snabbt till ett positivt värde, upp till omkring +30 mV.
Om tröskelvärdet inte nås, leder det inte till en fullständig aktionspotential, och cellen återgår istället till sin vilopotential.
Den absoluta refraktärsperioden är den tid efter en aktionspotential då det inte går att utlösa en ny aktionspotential, oavsett hur stark stimuleringen är. Under denna period är de spänningsstyrda natriumkanalerna antingen helt öppna eller stängda, och de måste återgå till sitt vilotillstånd innan de kan aktiveras igen. Det innebär att en ny aktionspotential inte kan utlösas förrän natriumkanalerna är redo att öppnas igen.
Den absoluta refraktärsperioden gör att aktionspotentialen går i en riktning längs axonet och hindrar flera aktionspotentialer från att inträffa samtidigt.
Den relativa refraktärsperioden är den period som inträffar efter den absoluta refraktärsperioden, då neuronet kan utlösa en ny aktionspotential, men bara om stimuleringen är starkare än normalt. Under denna tid är natriumkanalerna nästan helt stängda, men kaliumkanalerna är fortfarande öppna, vilket gör att kaliumjoner flödar ut ur cellen. Detta gör att membranpotentialen blir mer negativ än den normala vilopotentialen, alltså att cellen blir mer polariserad. Därför krävs det en starkare stimulans för att nå tröskelvärdet och utlösa en aktionspotential.
Lokalbedövningsmedel blockerar natriumkanalerna i nervceller, vilket hindrar att natriumjoner (Na⁺) kommer in i cellen. Detta stoppar depolarisationen, som är det första steget för att en aktionspotential ska uppstå. Utan depolarisering kan ingen aktionspotential skickas vidare, och därför blockeras smärtsignalerna.
Effekten av bedövningsmedlet är tillfällig, och när läkemedlet bryts ner försvinner effekten, och nervcellerna kan börja skicka signaler igen.
Saltatorisk fortledning är ett snabbt och effektivt sätt att överföra nervsignaler längs axon som är täckta med myelin. Myelinet fungerar som ett isolerande lager runt axonet, och det finns små mellanrum mellan myelinet som kallas Ranviers noder.
Aktionspotentialen uppstår bara vid dessa noder där det finns många spänningsstyrda natriumkanaler. Istället för att signalen går långsamt längs hela axonet, hoppar den från en nod till nästa. Detta gör att signalen sprider sig snabbare än på axon utan myelin, och det krävs mindre energi eftersom jonpumparna bara behöver arbeta vid noderna.
Myelinet hindrar jonflöde längs de täckta delarna av axonet, vilket gör att signalen kan spridas snabbare och mer effektivt.
Neurotransmittorer och neuromodulatorer
Neurotransmittorer är kemiska ämnen som frisätts från en presynaptisk neuron och påverkar en postsynaptisk neuron genom att binda till specifika receptorer på densamma. Detta gör att signalöverföring sker snabbt och direkt, vilket möjliggör en snabb kommunikation mellan nervceller vid synapsen. Effekten är lokal, det vill säga att signalen påverkar bara den specifika postsynaptiska neuronen.
Neuromodulatorer är också kemiska ämnen, men deras funktion skiljer sig från neurotransmittorer genom att de har en mer långvarig och spridd effekt. Istället för att direkt påverka aktionspotentialen i en enskild neuron, reglerar de aktiviteten hos flera neuroner samtidigt. De förändrar hur nervceller svarar på neurotransmittorer och har därför en mer diffus och långsiktig inverkan. Neuromodulatorer sprider sig ofta genom volymtransmission, vilket innebär att de rör sig genom extracellulärvätskan och påverkar många neuroner på en gång.
Exempel:
Dopamin som neurotransmittor: När dopamin fungerar som en neurotransmittor, påverkar den lokalt i synapser för att reglera t.ex. rörelser (som i Parkinsons sjukdom) eller belöningssystemet.
Dopamin som neuromodulator: Dopamin kan också fungera som en neuromodulator, där den påverkar en större del av hjärnan, t.ex. genom att reglera hur känsliga andra signaler är. Detta är viktigt i belöningssystemet, där dopamin påverkar vår motivation och hur vi upplever belöningar.
1. Dopamin
Som neurotransmittor:
Dopamin är en signalsubstans som skickar snabba meddelanden mellan nervceller. När dopamin fungerar som neurotransmittor, binder det till specifika receptorer på den mottagande nervcellen (postsynaptisk cell). Det påverkar belöningssystemet, motorik och känslomässig reglering.
Som neuromodulator:
Dopamin kan också påverka hur andra neurotransmittorer (som glutamat och GABA) fungerar. Det gör detta långsamt och brett, alltså över ett större område, och förändrar nervcellernas aktivitet långsiktigt. Detta kan påverka till exempel hur känsliga vi är för andra signaler eller hur vi reagerar på belöningar.
2. Glutamat
Som neurotransmittor:
Glutamat är den mest vanliga excitatoriska (stimulerande) neurotransmittorn i hjärnan. När glutamat binder till sina receptorer, som AMPA och NMDA, släpps positiva joner (Na⁺, Ca²⁺) in i cellen. Detta gör att den blir mer positiv, vilket leder till depolarisering – en förändring i cellens elektriska laddning. Detta gör att nervcellen skickar vidare signalen.
Som neuromodulator:
Glutamat kan även påverka nervceller långsammare genom att binda till metabotropa receptorer (mGluRs). Detta kan påverka hjärnans plasticitet, vilket handlar om hjärnans förmåga att ändra sig själv och lära sig nya saker. Ett exempel på detta är långtidspotentiering (LTP), en process som är viktig för minne och inlärning.
3. Glycin
Som neurotransmittor:
Glycin är en inhibitorisk (hämmande) neurotransmittor som främst verkar i ryggmärgen och hjärnstammen. När glycin binder till sina receptorer, öppnas kloridkanaler (Cl⁻-kanaler), vilket gör att negativa joner strömmar in i cellen. Detta gör cellen mer negativ och hindrar aktionspotentialer från att uppstå.
Som neuromodulator:
Glycin kan också verka tillsammans med glutamat vid NMDA-receptorer, vilket förstärker glutamats effekt och gör att det fungerar bättre. Detta gör glycin till en viktig samarbetskomponent i nervsystemet.
4. GABA (Gamma-aminosmörsyra)
Som neurotransmittor:
GABA är den viktigaste inhibitoriska neurotransmittorn i hjärnan. När GABA binder till sina receptorer, som GABAₐ och GABAᵦ, öppnas kloridkanaler, vilket leder till att negativa joner strömmar in i cellen. Detta gör cellen mer negativ och hindrar att den skickar vidare signaler. GABA är viktig för att bromsa ner aktivitet i nervsystemet, vilket hjälper oss att slappna av och sova.
Som neuromodulator:
GABA påverkar också nervsystemets aktivitet på långsiktigt sätt. Det kan reglera synkroniseringen mellan nervceller och minska överdriven aktivitet i hjärnan, vilket kan hjälpa till att kontrollera ångest, muskelavslappning och sömn.
Sammanfattning
Neurotransmittorer är de kemiska ämnen som skickar snabba signaler mellan nervceller och påverkar dem direkt.
Neuromodulatorer är ämnen som påverkar nervcellernas aktivitet på ett långsamt och mer långsiktigt sätt, genom att ändra hur de reagerar på andra signalsubstanser.
Dopamin hjälper till med känslor och rörelser, glutamat gör hjärnan snabbare och hjälper oss att lära oss, glycin bromsar ner nervsystemet och GABA gör att vi kan slappna av och få kontroll på överdriven aktivitet.
Sensoriska nerver skickar information om vad som händer i och utanför kroppen till hjärnan. De registrerar t.ex. smärta, temperatur, beröring, tryck och position av kroppsdelar.
Våra sensoriska nerver förmedlar information om stimuli som påverkar kroppen, både från den externa miljön och från inre kroppsliga förändringar. De registrerar och skickar information om t.ex. smärta, temperatur, beröring, tryck, kroppens position (proprioception) och andra sensoriska upplevelser till hjärnan, där informationen bearbetas och tolkas.
• Känsla: Den råa informationen som nervsystemet registrerar, som smärta eller värme. Behöver ej medvetandegöras.
• Perception: Hur hjärnan tolkar och uppfattar den känslan, t.ex. att känna att något är varmt eller mjukt. Dvs sensorisk information som görs medveten.
Känsla är den råa informationen som våra sinnesorgan och receptorer registrerar. Det handlar om de fysiska signalerna som tas emot från omgivningen, som t.ex. smärta, värme eller tryck.
Perception är den process genom vilken hjärnan tolkar och ger mening åt de råa känslorna. Det innebär att hjärnan bearbetar den sensoriska informationen och gör den förståelig för oss, t.ex. att känna att något är varmt, mjukt eller smärtsamt.
Kort sagt:
• Känsla = den fysiska signalen från omgivningen.
• Perception= Hjärnans tolkning av signalerna
I de sensoriska sinnena signalerar sinnesreceptorer information om olika stimuli från omvärlden och kroppen. Dessa receptorer omvandlar fysiska stimuli (som ljus, ljud, tryck, temperatur eller kemiska ämnen) till elektriska signaler som skickas vidare via nervsystemet till hjärnan. Där bearbetas signalerna och görs om till den information vi uppfattar som smärta, värme, ljud, smak, synintryck, osv
• Ljus (ögat)
• Ljudvågor (örat)
• Temperatur (huden)
• Mekaniskt tryck (beröring)
Ett adekvat stimulus är den typ av signal som en sinnesreceptor är bäst på att känna av och reagera på. Varje receptor är "specialist" på en viss typ av stimuli. Till exempel:
Ljus är det adekvata stimuluset för ögats fotoreceptorer (synceller).
Tryck eller beröring är det adekvata stimuluset för känselreceptorer i huden.
Ljudvågor är det adekvata stimuluset för hörselreceptorer i örat.
Receptorer reagerar främst på sin specifika typ av stimulus och är mindre känsliga för andra typer av signaler.
Receptorn aktiveras bara av sitt specifika stimulus.
En fotoreceptor i ögat aktiveras av ljus men inte av ljud.
Sinnesreceptor: Det är en specialiserad cell (eller del av en nervcell) som känner av specifika typer av stimuli, t.ex. ljus, ljud, tryck eller kemiska signaler. Ett exempel är tapparna i ögat, som reagerar på ljus och färger.
Sinnesorgan: Detta är ett organ som innehåller många sinnesreceptorer samt andra strukturer som hjälper till att samla in och förstärka stimuli. Exempel är ögat, som innehåller tappar och stavar (sinnesreceptorer) tillsammans med andra delar som linsen och hornhinnan för att fokusera ljuset.
Kort sagt: Sinnesreceptorn är "detektorn", och sinnesorganet är hela systemet där detektorn ingår.
Transduktion är när en sinnesreceptor omvandlar en yttre påverkan, som ljus, ljud eller tryck, till en elektrisk signal som nervsystemet kan förstå. Det är alltså steget där information från omvärlden görs om till något som hjärnan kan tolka.
Exempel på transduktion:
I ögat: Fotoreceptorer (synceller) omvandlar ljus till elektriska signaler.
I örat: Hårceller i snäckan gör om ljudvågor till elektriska signaler.
I huden: Receptorer för tryck eller smärta omvandlar mekaniska stimuli till elektriska impulser.
Dessa elektriska signaler skickas sedan till hjärnan, där de tolkas som syn, hörsel, beröring osv. Det är tack vare transduktionen som vi kan uppleva vår omgivning.
Receptorpotential är den elektriska förändring som sker i en sinnesreceptor när den stimuleras. När receptorn aktiveras, t.ex. av beröring, ljus eller ljud, ändras dess membranpotential (spänningsskillnaden över membranet). Den här förändringen är första steget för att skapa en nervsignal som skickas vidare till hjärnan.
Exempel: När du rör vid huden aktiveras tryckkänsliga receptorer. Dessa receptorer skapar en receptorpotential som kan leda till att en nervsignal skickas om signalen är tillräckligt stark. Det är så du känner beröringen.
Adaption är när en receptor vänjer sig vid ett konstant stimuli och slutar reagera lika mycket på det. Detta gör att vi inte blir överväldigade av all information från omgivningen hela tiden.
Snabb adaption: Receptorn slutar reagera snabbt på ett stimuli. Ett exempel är när du tar på dig kläder – du känner tyget mot huden först, men efter en stund märker du det inte längre.
Långsam adaption: Receptorn fortsätter att skicka signaler under en längre tid, även om det är svagare. Ett exempel är en dov smärta eller ett tryck som känns under en längre period.
Adaption gör att nervsystemet kan fokusera på förändringar i miljön istället för konstanta stimuli.
Ett receptoriskt fält är det område på kroppen där ett stimuli, som tryck, beröring eller temperatur, kan aktivera en specifik sinnesreceptor. Det betyder att om något påverkar det området, skickar den receptorn en signal till nervsystemet.
Receptoriska fält kan vara små eller stora beroende på vilken del av kroppen det handlar om. Till exempel:
Små receptoriska fält: Finns i fingertopparna, där vi har många sinnesreceptorer som gör att vi kan känna detaljer väldigt noga.
Stora receptoriska fält: Finns på ryggen, där färre receptorer täcker ett större område, vilket gör att känsligheten är lägre.
Receptoriska fält är viktiga för att nervsystemet ska kunna avgöra var på kroppen ett stimuli kommer ifrån.
Känselkroppar i huden är specialiserade receptorer som reagerar på olika typer av stimuli och hjälper oss att uppfatta beröring, tryck, vibrationer och sträckning. Här är en förklaring av de vanligaste känselkropparna och vad de stimuleras av:
Meissners kroppar:
Dessa finns nära hudens yta, särskilt i fingertoppar och läppar, och är känsliga för lätt beröring och vibrationer. De hjälper oss att känna rörelse eller förändringar, som när något rör sig över huden.
Pacinis kroppar:
Dessa ligger djupare i huden och reagerar på djupt tryck och högfrekventa vibrationer. De är viktiga för att känna kraftfullare rörelser, som när du trycker hårt på något eller känner en vibration från en telefon.
Merkels celler:
De finns också nära hudens yta och är specialiserade på att uppfatta lätt tryck och textur. De hjälper oss att känna detaljer i ytor, som strukturen på en tygbit eller en knapp.
Ruffinis ändar:
Dessa receptorer ligger djupare och reagerar på hudens sträckning. De är viktiga för att känna när huden dras åt eller sträcks, till exempel när du griper om ett föremål.
Dessa känselkroppar samarbetar för att ge oss en detaljerad bild av vad som händer på och under huden. Exempelvis kan både Meissners och Pacinis kroppar aktiveras samtidigt när du håller i ett vibrerande föremål och känner hur det rör sig i handen.
Tvåpunktsdiskriminering är förmågan att avgöra om två punkter som berör huden samtidigt känns som en eller två separata beröringar. Denna förmåga varierar beroende på vilken del av kroppen som berörs.
Hur det fungerar:
Tvåpunktsdiskriminering beror på tätheten av sinnesreceptorer och storleken på deras receptoriska fält i ett visst område. Om två punkter stimulerar receptorer som ligger nära varandra eller delar samma receptoriska fält, uppfattas de som en enda beröring.
Exempel:
I fingertopparna, där sinnesreceptorerna är tätt packade och har små receptoriska fält, kan man känna skillnad på två punkter som ligger mycket nära varandra, kanske bara någon millimeter isär. I områden som ryggen, där receptoriska fält är större och receptorerna är mer utspridda, måste punkterna vara mycket längre ifrån varandra för att uppfattas som separata.
Tvåpunktsdiskriminering är ett sätt att mäta hur känsligt ett område är för beröring och används ibland i neurologiska undersökningar för att bedöma nervfunktion.
Proprioceptorer är specialiserade sinnesreceptorer som ger hjärnan information om kroppens position, rörelser och muskelspänning. De är viktiga för att vi ska kunna känna av var våra kroppsdelar är utan att behöva titta på dem, en förmåga som kallas proprioception.
Var de finns:
Proprioceptorer finns i muskler, senor och leder:
Muskelspolar: Mäter längden på muskler och hur snabbt de sträcks ut.
Golgis senorgan: Känner av spänningen i senor.
Ledreceptorer: Registrerar rörelser och tryck i leder.
Hur de fungerar:
Dessa receptorer skickar signaler till hjärnan och ryggmärgen när en muskel sträcks, dras ihop eller utsätts för tryck. Hjärnan använder den informationen för att justera muskelaktiviteten och upprätthålla balans och koordination.
Exempel:
När du blundar och lyfter armen vet du fortfarande exakt var armen befinner sig tack vare proprioceptorerna.
Proprioceptorer är avgörande för vår förmåga att röra oss smidigt och kontrollera kroppens position. De samarbetar med andra sinnesorgan, som balansorganen i innerörat och synen, för att ge oss en fullständig bild av kroppens läge i rummet.
De sensoriska bansystemen i kroppen är nervbanor som förmedlar olika typer av sensorisk information från kroppen till hjärnan. Här är en utvecklad förklaring av de två huvudsakliga bansystemen:
Baksträngsbanan (dorsalkolumn-mediala lemniskbanan):
Funktion: Förmedlar information om tryck, vibration, beröring och proprioception (känsla av kroppsdelarnas position).
Hur den fungerar:
Signalerna startar från receptorer i huden, muskler och leder.
De färdas via sensoriska nerver till ryggmärgens baksträngar.
Signalerna leds upp till hjärnstammen (medulla oblongata), där de kopplas om i baksträngskärnor.
Därefter korsar de över till motsatt sida av hjärnan och går vidare till thalamus och sedan till hjärnbarken, där informationen tolkas.
Exempel: Baksträngsbanan låter dig känna av en myras rörelse på huden eller veta hur din fot är placerad utan att titta.
Spinothalamiska banan:
Funktion: Förmedlar information om smärta, temperatur, och viss grovt tryck.
Hur den fungerar:
Signalerna startar från smärt- och temperaturreceptorer i huden eller andra vävnader.
De går in i ryggmärgen och kopplas direkt om på samma nivå.
Här korsar de över till motsatt sida av ryggmärgen och fortsätter upp till thalamus.
Från thalamus skickas signalerna till hjärnbarken för tolkning.
Exempel: Spinothalamiska banan gör att du snabbt känner smärtan om du bränner dig eller kyla när du tar på något kallt.
Skillnad mellan bansystemen:
Baksträngsbanan: Ansvarar för detaljerad och exakt information som kräver fin precision, t.ex. att känna texturen på en yta.
Spinothalamiska banan: Fokuserar på snabb signalering av skyddande stimuli, t.ex. smärta eller temperaturförändringar.
Båda systemen samarbetar för att ge hjärnan en komplett bild av kroppens omgivning och tillstånd. De är livsviktiga för både överlevnad och förmågan att navigera i världen
Somatotopi innebär att kroppens olika delar är organiserade som en karta i hjärnan. Denna karta finns framför allt i den sensoriska och motoriska hjärnbarken i storhjärnan. Här är kroppens delar placerade i en viss ordning, där närliggande kroppsdelar representeras nära varandra. Till exempel finns handen nära armen, och ansiktet nära munnen i hjärnans karta.
Det speciella med somatotopin är att vissa delar av kroppen, som händer och ansikte, har mycket större representation i hjärnan jämfört med andra delar, som ryggen. Detta beror på att dessa delar kräver mer detaljerad kontroll eller känsla. Denna karta kallas ofta en "homunculus" (liten människa), och den visar hur hjärnan prioriterar olika kroppsdelar.
Syn (vision):
Occipitalloben, särskilt primära visuella cortexen (V1).
Hörsel (audition):
Temporalloben, särskilt primära hörselcortexen (A1).
Känsel (somatosensorik):
Parietalloben, särskilt primära somatosensoriska cortexen.
Smak (gustation):
Insula och delar av parietalloben i gustatoriska cortexen.
Lukt (olfaktion):
Olfaktoriska cortexen, nära temporalloben och limbiska systemet.
Balans (vestibulär perception):
Kopplat till parietalloben, cerebellum, och delar av hjärnstammen (t.ex. vestibulära kärnor).
Kroppskännedom (proprioception):
Bearbetas i parietalloben och cerebellum, nära den somatosensoriska cortexen.
Smärta (nociception):
Primärt i somatosensoriska cortexen, men också i insula och cingulum, som bearbetar den känslomässiga aspekten av smärta.
Temperatur (termoception):
Kopplat till somatosensoriska cortexen, som också hanterar beröring.
Inre tillstånd (interoception):
Hanteras av insula, som övervakar signaler från inre organ, som hunger, törst och hjärtfrekvens.
Associationscortex är de delar av hjärnbarken som inte är direkt ansvariga för att ta emot sensoriska signaler eller skicka motoriska signaler. Istället bearbetar och integrerar dessa områden information från olika sinnen och kopplar den till högre kognitiva funktioner. De är viktiga för avancerade funktioner som:
Perception: Att förstå och tolka sinnesintryck.
Tänkande: Att analysera, lösa problem och planera.
Minne: Att lagra och hämta information.
Språk: Att förstå och producera tal.
Emotioner: Att bearbeta känslor och sociala interaktioner.
Associationscortex delas in i tre huvudtyper:
Sensorisk associationscortex:
Ligger nära primära sensoriska områden (t.ex. i parietal-, temporal- och occipitalloberna).
Kombinerar signaler från olika sinnen för att skapa en helhetsbild, som att känna igen ett ansikte eller föremål.
Motorisk associationscortex (premotoriska och supplementära områden):
Ligger framför primära motorcortex.
Planerar och koordinerar rörelser innan de utförs.
Multimodal associationscortex:
Kombinerar information från flera sinnen och kopplar det till högre tankeverksamhet.
Exempel: Prefrontala cortex (beslutsfattande), parietotemporala området (språk och rumsuppfattning).
Sammanfattningsvis är associationscortex som hjärnans "koordineringscentral" som förbinder sinnesintryck med tanke, minne och handling.
Refererad smärta (eller överförd smärta) är smärta som upplevs på en annan plats i kroppen än där problemet faktiskt finns. Detta händer för att smärtsignaler från olika kroppsdelar delar nervbanor i ryggmärgen och hjärnan, vilket gör att hjärnan ibland tolkar smärtsignalerna fel.
Exempel:
Hjärtinfarkt: Smärta från hjärtat kan kännas i vänster arm, axel eller käke.
I ögat finns två typer av fotoreceptorer:
Stavar (rod celler):
Funktion: Känsliga för svagt ljus, hjälper oss att se i mörker.
Stimuli: Låg ljusintensitet (svagt ljus), inte färgseende.
Plats: Huvudsakligen i ögats periferi.
Tappar (cone celler):
Funktion: Känsliga för starkare ljus och färg.
Stimuli: Ljus av olika våglängder, vilket gör att vi kan se färger.
Plats: Huvudsakligen i den centrala delen av näthinnan (fovea).
Dessa fotoreceptorer är de primära sensoriska cellerna i ögat och är anpassade för att reagera på ljus i olika intensiteter och färger. När ljuset träffar dessa celler, omvandlas det till elektriska signaler som skickas till hjärnan via synnerven.
Fototransduktion är processen där ljus (fotoner) omvandlas till elektriska signaler i ögat, så att hjärnan kan tolka synintrycken. Detta sker i de ljuskänsliga cellerna i näthinnan, som är tappar (koner) och stavar (rod celler). När ljuset träffar dessa celler, startar en kedja av biokemiska reaktioner som leder till en elektrisk signal som skickas vidare till hjärnan via synnerven.
Hörsel är en komplex process som gör att vi kan uppfatta ljud. Den involverar flera delar av örat och hjärnan. Här är en enkel förklaring av hur vi hör:
1. Ljudvågorna når örat:
Ljud börjar som vibrationer i luften (ljudvågor). Dessa ljudvågor fångas upp av ytterörat (öronmusslan), som riktar ljudet in mot hörselgången.
2. Trumhinnan vibrerar:
Ljudvågorna får trumhinnan (tunt membran i mellanörat) att vibrera. Ju starkare ljudet är, desto kraftigare blir vibrationerna.
3. Mellanörat förstärker ljudet:
I mellanörat finns tre små ben: hammaren, städet och stigbygeln. Dessa ben fungerar som en länk mellan trumhinnan och det inre örat. De förstärker vibrationerna från trumhinnan och överför dem till ovala fönstret, en liten öppning till innerörat.
4. Ljudvibrationer omvandlas till elektriska signaler:
I innerörat, i en struktur som kallas Cochlea (snäckan), omvandlas vibrationerna till elektriska signaler. Cochlea är fylld med vätska och har små hårceller på insidan. När vätskan i cochlea rör på sig, böjs hårcellerna och skapar elektriska impulser.
5. Signal till hjärnan:
De elektriska signalerna skickas via hörselnerven till hjärnan, där de tolkas som ljud. Hjärnan bestämmer bland annat ljudets tonhöjd, intensitet och riktning.
Kortfattat:Ett implantat skickar elektriska signaler direkt till hörselnerven, vilket ersätter de förtvinade hörselcellerna.
Längre svar= Ett kokleaimplantat är en elektronisk enhet som kan återställa hörseln hos personer med svår hörselnedsättning eller dövhet, särskilt om de hårcellerna i snäckan (koklean) är förlorade eller skadade. Kokleaimplantat fungerar genom att ersätta den normala hörselprocessen när hårcellerna inte längre kan omvandla ljudvibrationer till elektriska signaler.
Hur ett kokleaimplantat fungerar:
Mikrofonen fångar ljud:
Kokleaimplantatet har en mikrofon som fångar upp ljud från omgivningen, precis som örat gör.
Ljudet omvandlas till elektriska signaler:
Mikrofonen skickar ljudet till en liten processor som omvandlar ljudet till digitala elektriska signaler.
Signal till elektroderna i cochlean:
Den digitala signalen skickas via en sändare (som är placerad bakom örat) till en rad elektroder som är implanterade i snäckan (koklean). Elektroderna stimulerar direkt den hörselnerv som leder signalen vidare till hjärnan. Eftersom hårcellerna är förlorade eller inte fungerar, tar elektroderna över deras roll.
Hjärnan tolkar signalerna:
Hjärnan tar emot de elektriska signalerna från hörselnerven och tolkar dem som ljud.
Varför kokleaimplantat fungerar trots att hårcellerna är förlorade:
Hårceller i koklean är ansvariga för att omvandla ljudvibrationer till elektriska signaler. När dessa celler är skadade eller förlorade, kan inte ljudet bearbetas normalt.
Kokleaimplantat fungerar genom att hoppa över de skadade hårcellerna och direkt stimulera hörselnerven med elektriska signaler, vilket gör att personen fortfarande kan uppfatta ljud, även om de inte har fungerande hårceller.
Begränsningar:
Eftersom kokleaimplantat stimulerar hörselnerven direkt, kan ljudupplevelsen vara annorlunda än naturlig hörsel. Det kan vara svårt att uppfatta vissa ljudnyanser, som till exempel musik, och det krävs ofta träning för att förstå ljuden fullt ut.
Kokleaimplantat är ett kraftfullt hjälpmedel för personer med svår hörselnedsättning, men effekten kan variera beroende på faktorer som hur länge personen varit döv och hur snabbt implantatet sätts in efter hörselförlust.
Vårt luktsinne är kopplat till hippocampus eftersom luktsignaler från näsan går direkt till den delen av hjärnan som är ansvarig för minnen och emotioner. Luktreceptorer skickar signaler till olfaktoriska bulb och vidare till områden i det limbiska systemet, inklusive hippocampus. Eftersom hippocampus är viktigt för minnesbildning, kan lukter lätt väcka starka minnen och känslomässiga reaktioner. Detta förklarar varför lukt ofta är så kraftigt kopplad till både minnen och känslo
Att smaksinnet är kopplat till hypotalamus och amygdala innebär att smakintryck inte bara bearbetas för att känna smak, utan också påverkar våra känslor och fysiologiska funktioner.
Här är vad det innebär:
Amygdala (emotioner):
Amygdala är en del av hjärnan som är starkt kopplad till känslor och emotionella reaktioner. När vi smakar på något, kan amygdala vara med och bearbeta våra känslomässiga svar på smaken, t.ex. om vi tycker om eller ogillar smaken. Smaken av något sött kan till exempel ge oss en känsla av njutning, medan en bitter smak kan utlösa obehag.
Hypotalamus (fysiologiska reaktioner):
Hypotalamus är ansvarig för att reglera många kroppsfunktioner, inklusive hunger, törst och kroppstemperatur. När vi smakar på mat, kan hypotalamus påverkas för att trigga hunger eller mättnad. Smaksignaler kan också påverka våra hormonella reaktioner, som att öka aptiten eller ge en känsla av tillfredsställelse när vi är mätta.
Sammanfattning:
Kopplingen mellan smaksinnet, hypotalamus och amygdala gör att smak inte bara är en sensorisk upplevelse utan också påverkar våra emotioner och kroppsliga reaktioner. Smaken av mat kan väcka känslor och styra fysiologiska svar, som hunger eller mättnad.
Skillnaden mellan exokrina och endokrina körtlar handlar om hur de utsöndrar sina sekret och var dessa sekret går.
Exokrina körtlar:
Utsöndring: Utsöndrar sina sekret via kanaler (eller gångar) till en yta eller ett kroppshål, till exempel huden, tarmen eller luftvägarna.
Exempel: Svettkörtlar, spottkörtlar, bukspottkörteln (utsöndrar matsmältningsenzymer till tarmen).
Endokrina körtlar:
Utsöndring: Utsöndrar sina sekret (hormoner) direkt till blodomloppet, där de transporteras till olika organ och vävnader i kroppen.
Exempel: Sköldkörteln, binjurarna, hypofysen (utsöndrar hormoner som styr olika kroppsfunktioner).
Sammanfattning:
Exokrina körtlar utsöndrar ämnen via kanaler till kroppens ytor eller håligheter.
Endokrina körtlar utsöndrar hormoner direkt till blodet för att påverka andra delar av kroppen.
1. Peptidhormoner:
Struktur: Består av kedjor av aminosyror.
Exempel: Insulin, tillväxthormon (GH), oxytocin.
Funktion: Reglerar bl.a. metabolism, tillväxt och vätske- och elektrolytbalans.
Verkningsmekanism: Binder till receptorer på cellytan och aktiverar signalvägar inuti cellen.
2. Steroidhormoner:
Struktur: Deriverade från kolesterol, fettlösliga.
Exempel: Kortisol, östrogen, testosteron, progesteron.
Funktion: Reglerar bl.a. stressrespons, könsutveckling och vätske- och saltbalans.
Verkningsmekanism: Passerar cellmembranet och binder till inre receptorer för att påverka genuttrycket.
3. Aminosyra-baserade hormoner (Aminhormoner):
Struktur: Deriverade från enstaka aminosyror, ofta tyrosin eller tryptofan.
Exempel: Adrenalin, noradrenalin, tyroxin (från sköldkörteln), melatonin.
Funktion: Reglerar bl.a. stressrespons, metabolism och sömn.
Verkningsmekanism: Binder till receptorer på cellytan eller i vissa fall till inre receptorer.
4. Lipidhormoner (vävnadshormoner):
Struktur: Deriverade från fettsyror, ofta kallade eikosanoider.
Exempel: Prostaglandiner, leukotriener.
Funktion: Involverade i inflammationsprocesser, blodtrycksreglering och immunrespons.
Verkningsmekanism: Lokalt verkande hormoner, ofta med parakrin effekt, där de påverkar närliggande vävnader.
Sammanfattning:
Peptidhormoner: Kedjor av aminosyror (t.ex. insulin).
Steroidhormoner: Deriverade från kolesterol (t.ex. testosteron, östrogen).
Aminosyra-baserade hormoner: Enstaka aminosyror (t.ex. adrenalin, tyroxin).
Lipidhormoner: Deriverade från fettsyror, också kallade vävnadshormoner (t.ex. prostaglandiner).
1. Hyposekretion:
Definition: Hyposekretion innebär att en körtel eller organ producerar för lite av ett hormon.
Exempel: Om sköldkörteln producerar för lite av hormonet tyroxin, leder detta till hypotyreos, vilket kan orsaka trötthet, viktuppgång och låg kroppstemperatur.
2. Hypersekretion:
Definition: Hypersekretion innebär att en körtel eller organ producerar för mycket av ett hormon.
Exempel: Vid akromegali, en sjukdom där växthormon (GH) produceras för mycket, kan det leda till onormal tillväxt av ben och vävnader.
3. Hyporesponsiv:
Definition: Hyporesponsiv betyder att kroppens vävnader eller organ svarar svagare eller mindre effektivt på ett hormon, trots att hormonet finns i normalt eller förhöjt nivå.
Exempel: Vid insulinresistens, där cellerna inte svarar normalt på insulin, kan blodsockernivåerna förbli höga trots att insulin är närvarande.
4. Hyperresponsiv:
Definition: Hyperresponsiv innebär att kroppens vävnader eller organ svarar överdrivet eller för starkt på ett hormon, trots att hormonet finns i normalt eller för lågt nivå.
Exempel: Vid Graves sjukdom, där sköldkörteln är överaktiv, kan för mycket tyroxin orsaka ett överdrivet svar från kroppens organ, vilket leder till snabb hjärtfrekvens och viktminskning.
Sammanfattning:
Hyposekretion: För lite hormonproduktion.
Hypersekretion: För mycket hormonproduktion.
Hyporesponsiv: Kroppens vävnader svarar svagt på ett hormon.
Hyperresponsiv: Kroppens vävnader svarar starkt på ett hormon.
Det negativa feedback-systemet hjälper kroppen att upprätthålla homeostas genom att motverka förändringar. När en fysiologisk parameter, som hormon- eller blodsockernivå, avviker från sitt optimala värde, aktiveras ett kontrollcentrum som jämför den aktuella nivån med det normala värdet. Om det behövs, skickas signaler till effektorer (som körtlar eller organ) för att återställa balansen. När den optimala nivån är återställd, stängs systemet av. Detta system är centralt för att hålla kroppens inre miljö stabil.
Exempel inkluderar reglering av sköldkörtelhormoner och blodsocker.
Hormonernas halveringstid (tiden det tar för hälften av ett hormon att brytas ner eller elimineras från kroppen) påverkar både deras funktion och reglering på flera sätt:
1. Kort halveringstid:
Effekt: Hormoner med kort halveringstid (minuter till timmar) har snabb och kortvarig effekt på kroppen. De är ofta involverade i snabba svar på förändringar i kroppen, som exempelvis stressreaktioner.
Exempel: Adrenalin har en kort halveringstid och verkar snabbt för att förbereda kroppen på "fight or flight"-situationer. När effekten inte längre behövs, bryts adrenalinet snabbt ner.
Reglering: För att upprätthålla en effekt krävs ständigt nya utsöndringar av hormonet, eftersom det snabbt bryts ner och elimineras.
2. Lång halveringstid:
Effekt: Hormoner med lång halveringstid (dagar till veckor) har en långsam och långvarig effekt på kroppen. De används för att reglera långsiktiga processer, som tillväxt, metabolism eller reproduktion.
Exempel: Tyroxin (sköldkörtelhormon) har en lång halveringstid och ger en långvarig effekt på kroppens ämnesomsättning. Det gör att kroppen kan bibehålla stabila nivåer under längre tid.
Reglering: Eftersom dessa hormoner stannar längre i kroppen, kan deras nivåer kontrolleras mer långsiktigt genom mindre frekventa utsöndringar.
Sammanfattning:
Hormoner med kort halveringstid har en snabb, kortvarig effekt och kräver kontinuerlig utsöndring för att upprätthålla sin funktion.
Hormoner med lång halveringstid har en långvarig effekt och kan regleras mer långsiktigt, med mindre frekventa utsöndringar.
Portakretsloppet mellan hypotalamus och adenohypofysen transporterar reglerande hormoner från hypotalamus direkt till adenohypofysen. Detta gör att hypotalamus snabbt kan styra hypofysens hormonproduktion och reglera funktioner som tillväxt, stress och reproduktion.
Hypofysens framlob (adenohypofysen) producerar flera viktiga hormoner som styr olika funktioner i kroppen. Dessa hormoner utsöndras som svar på signaler från hypotalamus och påverkar bland annat tillväxt, stress, ämnesomsättning och reproduktion.
Tillväxthormon (GH): Stimulerar kroppens tillväxt och reglerar fett- och kolhydratmetabolism.
Adrenokortikotropt hormon (ACTH): Stimulerar binjurarna att producera kortisol, som hjälper kroppen hantera stress.
Tyreoideastimulerande hormon (TSH): Stimulerar sköldkörteln att producera hormoner som reglerar ämnesomsättningen.
Follikelstimulerande hormon (FSH) och luteiniserande hormon (LH): Reglerar äggstockarna och testiklarna för att stödja reproduktion och könsorganens funktion.
Prolaktin: Stimulerar mjölkproduktionen efter förlossning.
Hormonerna utsöndras från adenohypofysen genom signaler från hypotalamus och påverkar kroppens funktioner genom att reglera tillväxt, stressrespons, ämnesomsättning och fortplantning.
Hypofysens bakloob utsöndrar två typer av hormoner.
Dels utsöndrar den oxytocin som stimulerar livmoderns sammandragningar under förlossning och mjölkutdrivning vid ammning. Bidrar till emotionella band, bla mellan barn och mor. Frisätts som stimuli.
Antidiureiskt hormon tillsätts vid låg blodvolym eller vid hög saltvolym i blodet. Det ökar antingen blodtrycket genom att dra ihop kärlen. Reglerar också kroppens vätskebalans genom att minska urinproduktionen i njurarna.
GHRH: Stimulerar tillväxthormon (GH).
Somatostatin: Hämmar tillväxthormon (GH) och TSH.
TRH: Stimulerar frisättning av tyreonideastimulerande hormon (TSH) och prolaktin.
CRH: Stimulerar frisättning av adrenokortikotropt hormon. ACTH (stresshormon).
GnRH: Stimulerar frisättning av folkiestimulerande hormon (FSH) och luteiniserande hormon LH (reproduktionshormoner).
Dopamin: Hämmar frisättning av prolaktin (mjölkproduktion).
Lång loop feedback: Det slutgiltiga hormonet från målorganet skickat tillbaka signaler till både bypotalamus och hypofysen för att reglera dess aktivitet.
Kort loop feedback. Där skickar hypofysen signaler till hypotalamus för att reglera utsöndring av relaxinghormoner.
Båda systemen hjälper alltså till att balansera hormonproduktion men kortloopen vandrar kortare väg och påverkar bara hypotalamus.
Melatonin hjälper kroppen att känna av skillnaden mellan dag och natt. Melatoniproduktionen är hög på natten och låg under dagen. Ljuseponering hämmar den typen av produktion. Tallspottkörtel tar emot signaler från den del av hjärnan som styr dygnsrytmen. SCN suprachiasmatiska kärnan. får i sin tur information om ljus och mörker via ögonen. När det är mörkt skickar SCN signaler till tallkottkörteln att börja producera melatonin.
De metabola effekterna är
• basalmetabolism (ökar kroppens energiomsättning genom att stimulera cellernas syreupptag och värmeproduktion)
• Ökar nedbrytningen av fett och glykogen för att frigöra energi
• Proteinsyntes ( kan både stimulera och bryta ned protein beroende på nivåer i kroppen.
De permissiva effekterna är:
• Samverkan med andra hormoner. Sköldkörtelhormonet förstärker effekten av andra hormoner. Tex adrenalin och nordadrenalin, vilket påverkar hjärtat och nervsystemet.
Tillväxt och utvecklings effekterna:
Fosterutveckling: Viktigt för normal utveckling av hjärnan och nervsystemet hos fostret och städbarn. Brist på sköldkörtelhormon kan leda till allvarliga utvecklingsstörningar.
Kroppstillväxt: Samverkar med tillväxthormon för normal skellet och muskelväxt.
Processen för frisättning av sköldkörtelhormon sker i följande steg.
1: Hypotalamus stimulerar hypofysen. Hypotalamus frisätter då TRH (tyreotropinfrisättande hormon) som stimulerar hypofysens framlob.
2: Hypofysen stimulerar sköldkörteln. Hypofysen svarar då på TRH genom att frisätta TSH (tyreoideastimulerande hormon. TSH stimulerar sköldkörteln att producera och frisätta T3 tryjodtryonin och T4 tyroxin.
3: Sköldköteln använder jod för att tillverka t3 och t4. Det mesta av t4 omvandlas till t3,v som är den mer aktiva formen.
Feedbacksystemet:
Vi höga nivåer av t3 och t4 hämmas frisättningen av trh från hypotalamus och tsh från hypofysen, vilket minskar produktionen av nya hormoner.
Vid låga nivåer av t3 och t4 stimuleras hypotalamus att frisätta mer trh, vilket ökar produktionen av TSH och därmed t3 och t4.
Hypertos innebär kort och gott att kroppen har för lite sköldkörtelhormon, vilket gör ämnesomsättningen långsammare. Det kan bero på följande orsaker.
• Hasmitos sjukdom (en autoimun sjukdom som förstör sköldkörteln)
• Jodbrist
• Operation eller behandling som skadat sköldkörteln
• Problem med hypofysen eller hypotalamus
• Det kan också vara medfött.
Symtom kan vara:
• Trötthey och frusenhet
• Viktuppgång
• Torr hud och håravfall
• Förstoppning
• Nedstämdhet och koncentrationssvårigheter
• Svullnad i ansikte och händer vid svår hypoteos
Finns i följande varianter:
• Primär hypotyreos: Sköldkörteln fungerar inte.
• Sekundär hypotyreos: Hypofysen producerar inte tillräckligt med TSH.
• Tertiär hypotyreos: Hypotalamus producerar inte tillräckligt med TRH.
• Subklinisk hypotyreos: Mild form med förhöjt TSH men normala T3 och T4.
• Medfödd hypotyreos: Förekommer vid födseln och kan orsaka utvecklingsstörningar om obehandlad.
• Myxödem: Allvarlig, livshotande form av hypotyreos.
Orsakerna kan blandannat vara:
• Överdriven jodtillförsel.
• Överbehandling av hypotyreos ( Patienten behandlas med för höga doser av sköldkörtelhormon)
• Subakut tyreoidit (Inflamation i sköldkörteln som kan leda till att hormon frigörs för snabbt. Detta är ofta en övergående form av hypertos
• Toxisk struma ( Flera knutor i sköldkörteln som kan leda till att hormon frigörs för snabbt, vilket orsakar hypertyreos.)
• Sköldkörtelknutor ( En eller flera godartade knutor som producerar överdrivna mängder sköldkörtelhormon)
• Graves sjukdom. Autoimun sjukdom som gör att immunsystemet producerar TSI som stimulerar sköldkörteln att producera för mycket hormon.
Finns i följande varianter:
Graves sjukdom:
• Den vanligaste och mest kända formen av hypertyreos, där autoantikroppar stimulerar sköldkörteln att överproducera hormon.
Toxic multinodular goiter (Toxic struma):
• Flera knutor i sköldkörteln leder till förhöjda nivåer av sköldkörtelhormon.
Subakut tyreoidit:
• En inflammatorisk sjukdom som ibland orsakar hypertyreos, men symtomen går ofta över inom några månader.
Postpartum tyreoidit:
• En tillfällig form av hypertyreos som kan uppstå efter förlossning och orsakas av inflammation i sköldkörteln.
Symptom är ofta:
Viktnedgång
Hög puls
Känsla av att vara för varm
Skakningar
Trötthet och sömnproblem
Ångest och nervositet
Det innersta zonen heter Zona reticularis, där produceras DHEA och Androstendion. Viktigt för produktion av könshormon.
Det mittersta lagret heter Zona fasiculata, producerar främst kortisol. Viktigt för inlärning, minne, stressrespons och motverkar inflamation. Också viktigt för utveckling av hjärna och lungor i fosterstadie. Kan därmed ges till för tidigt födda barn.
Det yttersta lagret heter Zona glomerulosa. Det producerar främst aldosteron som har en viktig roll i salt och vätskebalansen. Ökad reabsoption av NA+ och vatten, samt en ökad usöndring av K+ i njurarna ger ett ökat blodtryck..
Frisättningen av kortisol styrs via ett samarbete mellan hypotalamus och hypofysens framlob. Från hypotalamus frisätts det kortikotropinfrisättande hormonet (CRH), som tas upp från blodet och binds till celler i hypofysens framlob. När detta sker produceras hormonet ACTH. Insöndringen av ACTH stimulerar i sin tur binjurebarken till att tillverka och frisätta kortisol. När kortisolnivåerna blir tillräckligt höga i blodet sker en negativ feedback, där frisättningen av både CRH och ACTH hämmas för att upprätthålla balans.
Kortisolet har flera viktiga egenskaper vid stress. Blandannat:
• Höjer blodsockernivån genom att stimulera glukoneogenes samt bryta ned fett och protein till energi
• Stödjer blodtrycksreglering genom att stärka effekten av stresshormoner som adrenalin
• Hämmar inflamation och dämpar överdriva imunreaktioner för att skydda kroppen mot skador
• Hjälper kroppen att hantera aktut stress genom att förbättra koncentration, fokus och uppmärksamhet
• Vid långvarig stress (kroniskt höjda kortisolnivåer) kan negativa effekter såsom muskelnedbrytning, nedsatt imunförsvar, ångest och sämre minne uppstå
Addisons sjukdom beror på underfunktion i binjuerbarken som inte tillverkar tillräckligt med kortisol. Vanliga symptom är trötthet, lågt blodtryck. Saltbegär och låga natriumnivåer i blodet. Beror oftast på autoimmunitet där immunsystemet attackerar njurbarken.
Cushings sjukdom är tvärtom när kortisolnivåerna är förhöjda. Beror ofast på ACTH-producerande tumör i hypofysen. Men kan även bero på överdriven användning av kortisolläkemedel. Kan bla orsaka viktuppgång, särskilt runt magen och ansiktet. Muskelsvaghet, humörsvägningar, trötthet och sömnproblem.
Testiklarna producerar i första hand testoteron som upprätthåller manliga egenskaper såsom kroppsbehåring och mörk röst. Detta hormon stimulerar också spermieproduktion och påverkar muskelmassa och sexualdrift.
De producercar även Inhibin som hämmar frisättningen av FSH från hypofysen, vilet reglerar spermieproduktionen.
Äggstockarna producerar östrogen vilket ger kvinnan dess könsliga egenskaper såsom bröst. Det reglerar också ägglossningen och menstrationscykeln. Det påverkar också fettfördelningen i kroppen.
Äggstockarna producerar ocskå progesteron som förbereder livmoderslemhinnan för graviditet. Progesteron upprätthåller även en graviditet genom att stödja ett fosters utveckling
Även inhibin produceras i äggstockarna, för att hämma frisättningen av fsh och därmed äggutvecklingen.
Den exokrina funktionen är att den utsöndrar bukspott till tolvfingertarmen där den bidrar till att bryta ned maten.
Den endokrina funktionen bukspottkörteln har är att den producerar och frisätter hormoner direkt till blodet. Den utsöndrar blandannat insulin som sänker blodsockernivån genom att ta upp glukos från blodet och lagra det som glykogen i levern och musklerna. Samt glukagon som höjer blodsockernivån genom att brytna ned glykogen till glukos och frisätta det i blodet.
Insulinets effekter är att det sänker blodsockret genom att stimulera cellerna att ta upp glukos från blodet. Det främjar lagring av glukos och glykogen i levern och musklerna (glykogenes). Det stimulerar fettlagring genom att öka fettcellernas glukosupptag och omvandla överskottet till fett. Aktiveras när blodsockret är högt.
Glukagons effekter är tvärtom att det höjer blodsockernivån genom att stimulera nedbrytning av glukogen till glukos i levern (glukogenolys). Främjar nybildning av glukos från aminosyror och andra föreningar (glukoneogenes). Stimulerar frisättning av lagrad glukos från levern till blodet. Aktiveras när blodsockret är lågt.
Diabetes typ 1 är en autoimmunsjukdom. De fysiologiska effekterna är att då det inte produceras insulin så kan cellerna inte heller ta upp glukos från blodet. Kroppen börjar därför att bryta ned fett och proteiner för energi vilket blir skadligt och blandannat kan medföra ketoacidos. Glukos ansamlas i blodet medan cellerna sväller.
Diabetes typ 2 är en sjukdom som kommer till följd av levnadssätt och ofta debuterar i vuxen ålder hos överviktiga människor. Det som sker är att cellerna blir mer och mer resistenta mot insulin. Detta gör att midre glukos kan tas upp från blodet trots att insulin finns tillgängligt. Ett kroniskt förhöjt blodsocker skadar då blodkärl, nerver osv. Över tid minskar också produktionen av insulin vilket ytterligare kan förvärra tillståndet.
Ett ben (en del av ett skellet) består av benvävnad och vissa mjukdelar. Benvävnaden består i sin tur av olika celler och en bensubstans. Ett ben består av epifyser, vilket kan beskrivas som kanterna på benet. Mitten/skaftet kallas för diafys/metafys och är själva mitten på benet. I märghålan återfinns benmärgenTillväxten sker i epifysskivan/plattan.
De celler som är involverade är:
oteoklaster- har en nedbrytande funktion och bryter ned benvävnaden
Oteoblaster-Producerar benvävnaden
Oteocyter- Reglerar ombildningen och underhåller benvävnaden.
Vilka hormoner är involverade i tillväxt?
• Tillväxthormon
• Insulin
• Sköldkörtelhormon
• Testoteron
• Östrogen
• cortisol
GH (tillväxthormon) stimulerar levern att tillverka och frisätta IGF-1. Tillväxthormon har dessutom en direkt påverkar på målvävnader såsom muskler och fett då den stimulerar proteinsyntes och celltillväxt, samt bryter ned fettvävnad för att frigöra energi.
IGF-1 verkar sedan direkt på ben och muskler och får dem att växa och dela sig. Man kan alltså säga att HG är starsignalen och IGF-1 är själva är ansvarig för att jobbet görs.
Ostoperos är benskörhet. Kännetecknas av minskad bentäthet och försämrad benstruktur. Leder till ökad risk för frakturer. Orsaker och riskhöjande faktorer kan vara ålder, brist på hormoner som testoteron och östrogen. Eller näringsbrist (låg tillgång på kalicum och vitamin D). Faktorer som ytterliggare kan öka risken är stillasittande livsstil, rökning, alkohol och dålig kost.
Vad är sambandet mellan PTH, kalcitriol (aktivt vitamin D) och kalciumhomeostas?
Kalciumhomeostasen är viktig och det är farligt både att ha en för hög nivå av kalcium, men också en för låg nivå. PTH och kalcitrol jobbar tillsammans för att upprätthålla en normal kalicumhomeostas och när nivåerna är för låga eller för höga samverkar de för att återställa balansen.
Vid för höga kalciumnivåer minskar PTH-frisättningen. Eftersom PTH stimulerar bildandet av Kalcitrol minskar också produktionen av kalcitrol. Det gör att kalciumupptaget minskar eftersom kalcitrol i sin tur stimulerar uppttagningen av kalicum.
Vi låga kalciumnivåer produceras tvärtom mer PTH, vilket ökar produktionen av kalcitrol som i sin tur ökar kalciumupptaget.
Primärt hormonellt sjukdomstillstånd- problemet sitter i körteln som produceras hormonet då den antingen är skadad eller inte producerar det hormon som det får instruktion om.
Sekundärt tillstånd- Problemet sitter i hypofysen som styr körtel. Hypofysen skickar inte ut rätt signaler till körteln om vilket hormon som ska produceras.
Tetiärt tillstånd- Hypotalamus skickar inte rätt signaler till hypofysen och därmed produceras inte rätt hormon i ett senare skede.
* Transport av syre och koldioxid
*transport av hormoner
*immunförsvaret mot microorganismer
*kontroll av kroppstemperatur
*kontroll av homostasen
Vener
Artärer
Kapilärer
Vener
Medelstora/små artärer/arterioli
Det kolloidomotiska trycket minskar
Se bild fl 3
P-vågen= Förmakens sammandragning
Qrs komplexet= Kammarmuskelns aktiver och sammandragning
T-vågen= Repolarisation av kammarmuskelaturen
1:Vasokonstriktion= Kontraktion av glatt muskelatur, kärlen dras ihop
2:Igentäppning via trombocytplugg
3: Kogulation av blodet
55-60 % plasma (vatten, joner och proteiner), 40-45 blodceller, till största del endrocyter men även en del leukocyter.
I den systematiska cirkultationen sker syrelämningen till resten av kroppen. Arteriellt blod pumpas ut från lungorna och levererar syre till kroppens vävnader. Blodet blir då venlöst (syrefattigt) Stora kretsloppen
I den pulmonella cirkulationen sker syresättningen. Venlöst blod från kroppen blir syresatt i lungorna och blir till arteriellt blod Lilla kretsloppet
Flöde=Tryckskillnad/flödesmotstånd
Kärlets längd, Vätskans viskositet samt kärlets radie.
Kärlets radie
När man säger att hjärtat har en autonom innervation menar man att det slår av sig självt utan att vi behöver tänka på det. I det synaptiska nervsystemet leder en synaptisk aktivering till ökning av hjärtfrekvensen. Det hjälper kroppen att reagera på stress eller fysiskt ansträgning, Beta 1 adregena recptorerna är de primära receptorerna på hjärtmuskelaturen. När noradrenalin binder till dessa receptorer aktiveras en signaleringsväg och leder till en ökning i hjärtats kontraktilitet och frekvens. Finns i både förmak och ventrikel (kammare)
I höger förmak finns ett retledningssyem som består av flera delar, och startar med sinusknutan (sa knutan). I Sa-knutan finns pacemakerceller som har en förmåga att aktivera sig spontant, vilket sker ca 60/70 ggr per minut. Aktiveringen i Sa knutan sprider sig till av-knutan vidare till hiskabunten och ut i purkinjefibererna. Härifrån sprids aktionspotentialen genom muskelcellernas gap junctions som pressas ihop och trycker blodet uppåt och ut ur kammaren.
Hjärtminutvolym=Hjärtfrekvens*slagvolym
Hjärtfrekvens=60-80 slag/min
Slagvolym=70 ml/ slag
Hjärtminutvolym= ca 5 l /min
Beskriver hur hjärtats slagvolym, regleras baserat på fyllnaden i hjärtat innan kontaktionen. Desto mer ventriklarna är fyllda med blod, desto större bli kraften hjärtat kan generera för att pumpa ut blodet. Styrs av hur mycket hjärtmuskelaturen sträcks ut.
Filtration och reabsorption. Även diffusion. Syre och koldioxid= Diffusion. Näringsämen mm via aktiv transport.
Hjärtminutvolym*Total perifier resistens. Den totala perfifera resistansen talar om att trycket i lungkretsloppet är lägre än i det systematiska kretsloppet. Totala perifiera resistansen är väldigt viktig för att upprätthålla och reglerar blodtrycket.
Blodtrycket regleras på kort sikt av baroreceptorer. De kan känna av när blodtrycket blir för högt och signalera detta till parasympatiska och sympatiska nervsystemet. Hjärtfrekvensen minskar då. Om det tvärtom är för lågt, ökar hjärtfrekvensen.
Reglerar via njurarna genom att utsöndra salt och vatten. Handlar om timmar eller dagar innan förändringen skett.