Betecknar handlingar, händelser eller aktivitet.
Verb som på egen hand kan uttrycka aktiviteten. Exempel: ville, skrev, hade, bör. Står alltid på typplatsen.
Man sätter "jag" eller "det" framför.
Presens och preteritum.
Nutid. Vill och bör.
Förfluten tid. Skrev och klippte.
Imperativ. Sluta! Spring!
Infinitiv och supinum.
Föregås av har eller hade.
Det går att sätta in "att" framför.
Nej, de behöver kombineras med ett finit verb.
Perfekt: har sprungit
Pluskvamperfekt: hade sprungit
Futurum: ska springa
Att de innehåller mer än en verbform.
Futurum preteriti
Futurum preteriti exaktum
Transitiva
Intransitiva
Opersonliga
Bitransitiva
Gustav handlar mat. Tar ett inre argument. Mat i det här fallet.
Gustav springer. Behöver inga inte argument och kan ibland inte ta några heller. Springa, sova, drömma.
Det snöar. Tar inga betydelsebärande argument alls utan konstrueras med det opersonliga "det".
Gustav ger Johannes en boll. Kräver två inte argument.
S-passiven lyfter fram betydelsen i själva verbet medan bli-omskrivningen framhäver resultatet.
Ett passivt verb som lagt ner sin passiva betydelse. Man märker detta genom att bli-omskrivningen inte fungerar.
Indikativ (presens och preteritum)
Konjunktiv (presens och preteritum)
Imperativ
Normalt modus. Olle är glad (presens), Olle var glad (preteritum). Vanligast.
Uttrycker något som inte är verklighet men som talaren önskar eller inte önskar.
Olle vare glad (presens), Olle vore glad (preteritum).
Förmedlar en uppmaning och kan uppträda med eller utan subjekt. Var glad!
Det betonas mer än verbet själv.
- ett verb och en partikel bildar oftast en sammansättning.
- en partikel kan inte sättas först i en huvudsats
- en partikel står normalt före ett objekt