- Centrala nervsystemet (CNS) Hjärnan och ryggmärg
- Perifiera nervsystemet (PNS), allt utanför hjärnan och ryggmärken. Både spinalnerverna (31 par från ryggmärgen och rakt ut) och kranialnerver (12 par, i huvudet, men inte hjärnan)
Delas upp i afferenta (inåtledande) och efferent (utåtledande) nerver
1. Sensoriska nervsystemet (afferent) - sensorisk information till centrala nervsystemet.
2. Somatosmotoriska nervsystemet (efferent) - motoriska nervfibrer till skelettmuskulatur
3. Autonoma nervsystemet (efferent) - motoriska nervfibrer till körtlar, hjärta och glatt muskulatur
- Sympatiska nervsystemet, aktiveras i kris-situationer
- Parasympatiska nervsystemt, aktiveras i vila (rest and digest)
4. Enteriska nervsystemet i mag/tarmkanalen - styr tillsammans med autonoma nervsystemet och endokrina systemet matspjälknings-kanalens funktioner. Är ett eget nervsystem i kroppen.
Gliaceller hjälper nervceller på ett eller annat sätt och finns framför allt uppe i centrala nervsystemet:
1. Astrocyter - sitter fast i hjärnbarken
- bidrar till blod-hjärnbarriären. Astrocyternas ändfötter omsluter kapillärerna
- avlägsnar transmittorsubstanser (signalmolekyl mellan två nervceller)
- bygger upp, underhåller och försörjer
2. Oligodendrocyter
- bildar myelin runt axoner i CNS (fettskikt som gör att nervsignalerna kan ledas fram snabbare)
3. Mikroglia
- makrofager i CNS, äter cellrester, död vävnad och liknande (fagocyterar)
4. Schwannceller - OBS Perifiera nervsystemet
- bildar myelin runt axoner i PNS
1. Mottagande del:
- Cellkropp med cellkärna
- Dendriter som sticker ut = samlar in information. Antal kan vara över 100 000 stycken på en nervcell
2. Fortledande del
- Axomet - svans som fortleder en signal (kan vara 20 - 30 cm lång) från en cell till en annan
- Ranviers nod - glappet mellan myelinskikten
- Oftast myelin runt axomet - snabbare signal, ca 70 m/s
(Utan myelin har signalen en hastighet av 1 - 2 m/s)
Ju mer myelin desto snabbare signal, men desto större yta tar själva nervcellen och det blir glesare med nervceller.
3. Överförande del
- Axonterminaler eller synapser - signalen skickas vidare till nästa celle eller mottagare
- Synapsblåsor fulla med transmittor substans
- Transmittor substansen frigörs i synapsklyftan mellan de två nervcellerna
- Mottagar cellen har receptorer på ytan där substansen kan fastna och starta en ny nervsignal genom cellmembranet
- Grundmembran-potentialen för celler är -70mV
- Na+ joner ligger på utansidan som är positiv och insidan är negativ
- Retning av nervceller gör att kanaler (läckagekanaler) genom membranet skapar en potential som går upp till tröskelvärdet.
- Nås tröskelvärdet öppnas samtliga Na + kanaler och en aktionspotential bilads.
- Sedan när det blivit + laddning inne i cellen öppnas K+-kanalerna och K-joner strömmar ut, i sådan fart att det blir negativt inne i cellen och kanalerna stängs. Na/K- pump
- Sista steget är repolarisation eller efterhyperpolarisation då cellen "resetar" sig och gör sig redo för att skapa en ny signal
- Är cellen myeliniserad - hoppar signalen mellan ranviers noder.
1. Elektrisk synaps - gap junction, 2 - 4 nm
- konnexoner, presynaptisk cell, postsynaptisk cell
2. Kemisk synaps - synpasblåsor som avger transmittorisk substans som fångas upp av receptorerna på andra cellen
1. Aktionspotential anländer till presynaptiska terminalen
När en aktionspotential når den presynaptiska nervändslutet (axonterminalen) depolariseras membranet, vilket leder till att spänningsstyrda kalciumkanaler öppnas.
2. Inflöde av kalciumjoner
Kalciumjoner (Ca²⁺) strömmar in i den presynaptiska cellen genom de öppna kalciumkanalerna på grund av en koncentrationsgradient. Denna ökning av intracellulärt kalcium är en signal som stimulerar frisättning av neurotransmittorer.
3. Frisättning av neurotransmittorer
De höga nivåerna av kalcium i cytoplasman får synaptiska vesiklar fyllda med neurotransmittorer (t.ex. glutamat, dopamin eller acetylkolin) att smälta samman med det presynaptiska membranet. Neurotransmittorerna frigörs via exocytos i den synaptiska klyftan.
4. Bindning till postsynaptiska receptorer
Neurotransmittorer diffunderar över den synaptiska klyftan och binder till specifika receptorer på det postsynaptiska membranet. Dessa receptorer är ofta ligandstyrda jonkanaler eller G-proteinkopplade receptorer.
5. Generering av postsynaptiskt svar
När neurotransmittorerna binder till sina receptorer, öppnas eller stängs jonkanaler, vilket leder till förändringar i den postsynaptiska cellens membranpotential. Denna förändring kan vara en depolarisering (excitatorisk postsynaptisk potential, EPSP) eller en hyperpolarisering (inhibitorisk postsynaptisk potential, IPSP).
6. Avslutande av signalen
För att signalen ska avslutas, avlägsnas neurotransmittorer från synaptiska klyftan genom:
- Återupptag i den presynaptiska cellen via transportproteiner.
- Nedbrytning av enzymer (t.ex. acetylkolinesteras för acetylkolin).
- Diffusion bort från synapsen.
Dessa mekanismer förhindrar fortsatt aktivering av den postsynaptiska cellen och återställer synapsen för nästa signal.
1. diffunderar bort
2. reabsorberas
3. nedbrytning genom enzym
4. Gliaceller tar upp och transporterar tillbaka transmittorsubstans till axonterminalen
1. Dopamin
2. Serotonin
3. Acetylkolin
4. Noradrenalin
5. Glutamat
6. GABA och glycin
1. Dopamin - Påverkar motorik, belöningssystem, motivation och reglerar hormonella processer.
2. Serotonin - Reglerar humör, sömn, aptit, kroppstemperatur och smärtuppfattning.
3. Acetylkolin - Kolinerga: Nikotinerga och Muskarinerga. Kontrollerar muskelkontraktion, bidrar till minne, inlärning och reglering av autonoma funktioner. Vanligast i perifera nervsystemet (tillsammans med noradrenalin).
4. Noradrenalin - Adrenerg α1, α2, β1, β2 - Aktiverar "fight or flight"-respons; ökar hjärtfrekvens, blodtryck och koncentration under stress. α1, α2 = konstriktion av blodkärl och β1, β2 = dilatation av blodkärl
5. Glutamat - vanligaste stimulerande transmittorsubstansen i centrala nervsystemet.
6. Gaba och glycin är de vanligaste hämmande transmittorsubstanserna i centrala nervsystemet
1. Stimulerar nervceller - Exitatorisk (ESPS) närmar sig tröskelvärdet, underlättar en AP att starta. Ligger på ca -60 mV istället för -70 mV
2. Hämmar nervceller. Inhibitorisk (IPSP) hyperpolarisation,
försvårar en AP att start, Ligger på ca -80 mV istället för -70mV
1. Symaptiska systemet skickar ut sina signaler från ryggmärgens kotor T1 - T12 (Thorakala) till L1 - L2 (Lumbala). Omkoppling av signalerna sker i sympatiska gränssträngen, i närheten.
2. Parasymaptiska systemet skickar ut sina signaler främst från 2.1 Kranialnerverna, fyra av de tolv:
- Nervus oculomotorius. Påverkar pupillsammandragning och linsens form i ögat.
- Nervus facialis. Stimulerar salivkörtlar och tårkörtlar.
- Nervus glossopharyngeus - påverkar salivproduktion, särskilt från öronspottkörteln
- Nervus vagus. Den viktigaste parasympatiska nerven.
Innerverar hjärta, lungor och större delen av mag-tarmkanalen.
2.2 Sacrala spinarnerver S2 - S4
- Kontroll av urinblåsan.
- Stimuli för tarmtömning (defekation).
- Sexuella funktioner (erektion och lubrikation).
Buntar med nervfibrer. En nervfiber = nervcell med axon.
Ganglier = nervcellskroppar som ligger alldeles utanför centrala nervsystemet.
Der sensoriska nervsystemet är afferent = inåtgående
De är snabba, automatiska och omedvetna reaktioner.
Ex. Pupillreflexen, blinkreflexen, host och svälj reflexen, grip-refexen hos barn och böj och sträck-reflexen.
- Multipolära nervcell
- Pseudo-unipolär nervcell
- Bipolär nervcell
Depolarisering är en nyckelmekanism som möjliggör kommunikation mellan celler, särskilt i nervsystemet och muskler, genom att tillfälligt förändra membranets laddning. Det är starten på en aktionspotential och spelar en central roll i kroppens elektriska signaleringssystem.
Den lokala strömmen av positiv laddning i axonet har längre räckvidd i tjocka axoner än tunna. Tjocka axoner leder impulser snabbare än tunna.
En ligand är ett ämne som binder till en specifik molekyl, ofta ett protein, för att påverka dess funktion. Liganden fungerar som en “nyckel” som passar i en “lås” (t.ex. en receptor eller jonkanal).
Exempel på ligander:
• Signalsubstanser: Som acetylkolin eller dopamin, som binder till receptorer på nervceller.
• Hormoner: Som insulin, som binder till insulinreceptorn.
• Läkemedel: Många mediciner fungerar som ligander för att aktivera eller blockera specifika proteiner.
När en ligand binder till sitt mål (t.ex. en receptor eller kanal), triggar det ofta en biologisk respons, som att en cell skickar en signal eller ändrar sitt beteende.
Ju närmare en dendrit/synaps är axonhalsen desto störe påverkansmöjlighet har den att påverka frekvensen av aktionspotentialen.
Smärta upplevs genom ett komplext samspel mellan perifera och centrala nervsystemet. Nociceptorer registrerar skadliga stimuli och skickar signaler till ryggmärgen, där de vidarebefordras till hjärnan. I hjärnan tolkas och bearbetas smärtan både fysiskt och emotionellt, vilket gör att smärta inte bara är en fysisk upplevelse utan även en psykologisk sådan.