Logografisk: Starkt förenklat, ett tecken för varje ord, ett logogram.
o Ex: kinesiskan.
o I svensk skrift förekommer logogram också: siffror, trafikmärken. När vi skriver 21, anger vi ordets betydelse.
Syllabisk: Man har ett tecken för varje stavelse. Detta är möjligt i språk med få konsonanter och vokaler eller starka restriktioner för hur stavelser får byggas upp.
ex: att en stavelse bara kan ha en konsonant före och efter vokalen.
- Japanskan är ett sådant exempel. Japanskans skrift bara till en del nyttjar ett syllabiskt system.
Alfabetisk: I princip ett tecken för varje vokal eller konsonantfonem i språket.
-Alfabetiskt system kan se mycket olika ut, SVENSKA
vietnamesiskan (latinskt alfabet), thailändska (ett särskilt alfabet), malajiska (kan skrivas med thailändsk, arabiskt eller modifierat latinskt alfabet). Koreansk skrift, hangul, kan sägas utnyttja, i grunden, alfabetiskt system, för att bygga ett syllabiskt system.
Man tar hjälp av L1 för att lära sig L2, och det som de är obekanta med försöker de ta hjälp av L1 för att efterlikna och förstå.
inlärare tenderar att använda reduktion: stryka konsonanter
inlärare tenderar även att använda epetens: addera vokaler för smidigare uttal
Båda har problem med att skilja på vokaler ibland inom stavning: sätt och sett, lila och lilla, schampo och schampoo
Fonematisk: alfabetisk bygger på - samma ljud/fonem ska stavas på samma sätt oavsett allofon
Morfem: besläktade ord, ordled och avledningar stavas på samma sätt
Ex. Släkt - släckt = olika ord, betyder olika saker, stavas olika men lika uttal
Härkomst: inlånade ord kan behålla stavningen
Sch-ljud (stjärna, sked, chef, kjol, jour, geni)