Fakta:
- Ca 206 ben
- 15-20% av kroppsvikten
- 70% oorganiska salter, övrigt mest kollagenfibrer
- Os = ben och ossis = flera ben
Funktion:
- Utgöra en stomme
- Möjliggöra rörelser
- Skydda inre organ
- Mineraldepå (Kalcium, Fosfat m.fl.)
- Långa ben (rörben) – längre än tjocka/breda, stödjande ben. T ex lår, smalben, överarmar, fingrar och tår.
- Korta ben = lika breda som långa, t ex del av mellan-foten, handleden
- Platta – oftast skyddande funktion = bröstben, bäckenet, revben och skulderbladen = röd benmärg och förmåga att bilda blodkroppar.
- Oregelbundna ben = kotor
Matrixen mellan bencellerna, osteocyterna består av kollagen (gör benvävnaden draghållfast) och kalciumfosfat som glr benvävnaden tryckhållfast.
Utifrån och in:
1. Periost = benhinnan som består av bindväv och blodkärl med nerver = känner smärta. Fullt med celler som kan vara med och agera om man får ett benbrott.
2. Osteocyt = bencellen som uppstår från osteoblasten. Ger cellerna näring och lagar sprickor i skelettet som uppkommer när vi utsätter det för påfrestning som stötar och hopp.
3. Osteon
4. Haverska kanaler (med artärer, vener) -kroppens blodkärl
5. Spongiöst ben = hårt och består av benvävnad men gör att vår kropp blir lättare än om hela kroppen var kompakt.
6. Runt den spongiösa delen finns det kompakta benet.
7. Allt efterdom den spongiösa delen "äts upp" när vi växer ersätts den med märghåla med gul benmärg (fettvävnad).
1 - 4 = kompakt ben = hårt, Består av salter som inte löser sig så lätt, liknande kalksten fast kalciumfosfat.
- Ändarna på det långa benet heter epifys
- Delen mellan epifyserna kallas för diafys
- Märghåla med benmärg
- Arteria nutricia
Kalciumfosfat = betongen
Kollagenfibrer och celler = armeringsjärn
Tre typer av benceller:
- Osteoblast - bildar ben, finns på benens yta. Bygger nya kollagenfibrer (nät) där kalciumfosfat fastnar. Styrs även av kalcitonin
- Osteocyt - Osteoblaster som har blivit inbyggda = mogna benceller, finns inuti benet och underhåller bensubstansen. Har dendriter för att kunna få näring och skicka syre/Co2 ut och in.
- Osteoklast - bryter ner benvävnad genom att "kasta" ut saltsyra på benet som fräter ner benet och sedan äter den upp kollagen fibrerna. Finns på ytan. Styrs även av hormonet PTH.
- Osteogenica celler - stamceller till osteblaster och osteocyter.
Stressfrakturer beror ofta på att vi har ätit för lite, vilket leder till en obalans av osteblaster och osteoklaster.
1. Broskmodell bildas - Hyalint brosk fungerar som en mall för benet.
2. Benkrage utvecklas - Osteoblaster i perikondriet (broskets yttre lager) bildar en benkrage runt diafysen.
3. Broskförkalkning och hålrum - Brosk i mitten av diafysen förkalkas, och broskceller (kondrocyter) dör, vilket skapar hålrum = bildandet av spongiös vävnad.
4. Primärt förbeningscentrum bildas - Blodkärl och osteoblaster invaderar hålrummet, och osteoblaster börjar ersätta förkalkat brosk med benvävnad.
5. Tillväxt i längd - Brosket i epifyserna fortsätter att dela sig, vilket förlänger benet.
6. Sekundära förbeningscentra bildas i epifyserna, där brosk gradvis ersätts av benvävnad = sker i perioden runt förlossningen.
7. Epifysskivor och ledytor kvarstår - Epifysskivor (tillväxtplattor) kvarstår för fortsatt längdtillväxt, och hyalint brosk kvarstår på ledytorna som ledbrosk.
8. Slutlig förbening - När tillväxten avslutas förbenas epifysskivorna, och brosket ersätts helt av benvävnad.
Röd benmärg hos barn i långa ben blir gul benmärg i märghålan efter puberteten. Finns inget mer brosk att bilda ben av = det går inte att bli längre. Har efter puberteten inga behov av stor andel röda blodkroppar, då man växt klart längdmässigt.
När barn bryter ett ben går det av på mitten som det gör hos oss vuxna, det blir istället vridet (som en färsk gren). Kallas för green-stick fraktur.
1. Mikrospricker bildas vid hopp och stötar
2. Frisättning av hormonet kalcitonin som frisätter osteoklaster som gröper ut sprickorna till ett hål.
3. Osteblasterna kommer och bygger igen hålet, vilket bygger upp skelettet igen med Ca. Ostebalsterna väver in sig själva
4. Efter några veckor är det åter ett helt skelett utan sprickor.
På 10 år har vi normala människor bytt ut vårt skelett helt.
- Ständigt pågående
- Ökar vid belastning (fysisk aktivitet)
- Beroende av hormoner, nutrition, med mera
- Efter 30 så bryts skelettet bara ner och vi kan inte bygga upp det längre.
- Intag via kosten
- Tas upp med hjälp av D-vitamin: från solen (att vara benskör är ett fenom för oss i norden), tarmbakterien bildar också D-vitamin samt kosten. (Solen är dock effektivast.)
- Lagras i skelettet - kalciumdepå
- Används i många viktiga processer i kroppen och måste då frisättas till blodet
- (Parathormon (parathyroideahormon, PTH) – frisätter kalcium från skelettet till blodet, stimulerar osteoklasterna
- (Calcitonin – minskar kalciumhalten i blodet, stimulerar osteoblasterna)
- Östrogen och testosteron - viktiga hormon för att behålla kalciumhalten i kroppen. Klimakteriet gör att östrogenhalten sjunker, vilket direkt syns på benskörheten.
- Att bibehålla kalciummängden i skelettet är underordnat
behovet av en stabil balans av kalcium i blodet
Kalcium är även viktigt för nervcellernas överföring och muskelkonstriktion = superviktigt.
Man mäter total mängd massa av kalcium i skelettet i gram
1. Barndom och ungdom (till ca 25-30 år):
Tillväxtfas: Benmassan ökar snabbt under barndomen och puberteten. Maximal benmassa: Runt 25-30 års ålder når skelettet sin maximala benmassa, vilket är den högsta mängden benvävnad kroppen någonsin kommer att ha. Starka ben byggs främst genom fysisk aktivitet och tillräckligt intag av kalcium och D-vitamin.
2. Vuxenlivet (ca 30-50 år):
Stabil fas: Benmassan är relativt stabil, men nedbrytningen av benvävnad börjar långsamt överstiga nybildningen. Detta är dock ofta obemärkt eftersom förlusten sker gradvis.
3. Åldrande (från ca 50 år och uppåt):
Benförlust: Benmassan minskar snabbare. Hos kvinnor accelererar förlusten efter klimakteriet på grund av lägre nivåer av östrogen, vilket spelar en viktig roll i benstyrka.
Risk för osteoporos: Med åldern blir benen mer porösa och sköra, vilket ökar risken för frakturer, särskilt i höfter, ryggrad och handleder.
Påverkningsfaktorer:
- Genetik: Avgör till stor del hur mycket benmassa som kan byggas upp.
- Livsstil: Fysisk aktivitet, näring (särskilt kalcium och D-vitamin), rökning och alkohol påverkar benmassans utveckling.
- Sjukdomar och mediciner: Vissa tillstånd och läkemedel kan påskynda benförlusten.
Att leva hälsosamt kan bromsa benförlusten och minska risken för frakturer senare i livet.
Osteoporos - Benskörhet
Osteopeni - förstadium
Spongiösa delen urholkas och benet blir väldigt skört.
Påverkbara
- Fysisk inaktivitet
- Rökning
- D-vitaminbrist, låg solexponering
- Kalciumintag
- Kortisonbehandling
- Hög alkoholkonsumtion
- Låg kroppsvikt - fett behövs för att tillgod göra oss D-vitamin
- Stress
Icke påverkbara
- Hög ålder
- Kvinnligt kön
- Menopaus
- Ärftlighet
- Etnicitet
- Kroppslängd
- Stress
1. Skallen (Cranium):
- Pannbenet (Os frontale)
- Hjässbenet (Os parietale)
- Tinningbenet (Os temporale)
- Nackbenet (Os occipitale)
- Överkäksbenet (Maxilla)
- Underkäksbenet (Mandibula)
2. Ryggraden (Columna vertebralis):
- Halskotor (Cervikalkotor, C1-C7)
- Bröstkotor (Thorakalkotor, Th1-Th12)
- Ländkotor (Lumbalkotor, L1-L5)
- Korsbenet (Os sacrum)
- Svansbenet (Os coccygis)
3. Bröstkorgen (Thorax):
- Bröstbenet (Sternum)
- Revbenen (Costae)
4. Övre extremiteter (Armar):
- Nyckelbenet (Clavicula)
- Skulderbladet (Scapula)
- Överarmsbenet (Humerus)
- Strålbenet (Radius)
- Armbågsbenet (Ulna)
- Handlovsbenen (Carpalia)
- Mellanhandsbenen (Metacarpalia)
- Fingerbenen (Falanger)
5. Nedre extremiteter (Ben):
- Höftbenet (Os coxae)
- Lårbenet (Femur)
- Knäskålen (Patella)
- Skenbenet (Tibia)
- Vadbenet (Fibula)
- Vristbenen (Tarsalia)
- Mellanfotsbenen (Metatarsalia)
- Tåbenen (Falanger)
6. Bäckenet (Pelvis):
- Höftbenet (Os ilium, Os ischii, Os pubis)
1. 7 stycken Halskotor (Cervikalkotor, C1-C7):
- C1: Atlas – Stöder huvudet och möjliggör nickande rörelser.
- C2: Axis – Tillåter huvudets vridning i sidled. (Tappen Dens på kotkroppen.)
- C3-C7: Övriga halskotor.
2. 12 stycken Bröstkotor (Thorakalkotor, Th1-Th12):
- Th1-Th12: Kotor som fäster vid revbenen och bildar bröstkorgen.
3. 5 stycken Ländkotor (Lumbalkotor, L1-L5):
- L1-L5: Större och kraftigare kotor som bär kroppens vikt och möjliggör rörelse i nedre delen av ryggen.
- Mellan L1 och L2 slutar ryggmärgen och det är vanligt att man tar prover där.
4. Korsbenet (Os sacrum):
- Består av 5 sammanvuxna kotor (S1-S5), som bildar en triangel mellan höftbenen.
5. Svansbenet (Os coccygis):
- 3-5 sammanvuxna kotor som utgör ryggradens slut.
Lordos = svank (halskotor och ländkotor)
Kyfos = krum (bröstkotor och korsbenskotor)
Skapar en fjäderlik rörelse.
- Kotkropp
- Kotbåge
- Kotkanal där nerverna, ryggmärgen, det centrala nervsystemet.
- Tvärutskott där muskelfästen sitter
- Taggutskott
- Ledytor = ledutskott
- Koterna blir större ju längre ner de sitter = ska bära mycket vikt
- Hålet för nerverna blir tvärtom mindre ju längre ner i ryggraden man kommer. Nerverna kommer alla från hjärnan och går sedan ut i kroppen.
- Mellan koterna finns en broskskiva = anulus fibrosus med ett "gelehallon" i mitten. När vätsks ftån broskskivan trycks ut kan den ligga och trycka på nerverna = diskbrock.
- Cervikalkoterna har hål i tvärutskotten för de två bakre blodkärlen till hjärnan.
1. Höftbenet
2. Korsben (bak)
3. Själva bäckenet:
- Os Ilium (tarmben)
- Os Ischii (sittben)
3. Os pubis (blygdben)
Bäckenet består av tre inte så rörliga leder:
4. Art. sacroiliaca
5. Art. coxae (höftled)
6. Symphysis pubica (symfysen)
Man pratar även om stora och lilla bäckenet.
Diskbrock, eller hernierad disk, uppstår när en av de mellanliggande diskarna i ryggraden skadas och en del av dess inre geléaktiga kärna (nucleus pulposus) trycks ut genom en brist i den yttre, hårdare delen av disken (annulus fibrosus). Detta kan leda till att trycket på närliggande nerver orsakar smärta, domningar eller svaghet.
Bencellerna har långa utskott som förbinder en cell med en annan och där kan syre från blodet, näringsämnen och CO2 transporteras. Detta är nödvändigt eftersom diffusion inte kan ske i matrixen av calsiumfosfat (finns ingen vätska).
- Spongiöst ben = hårt och består av benvävnad men gör att vår kropp blir lättare än om hela kroppen var kompakt.
- Finns hos en vuxen i epifys-delen av benet medan barn har det i hela delen av benet.
- Viktig del av skelettets hållbarhet - bentrådarna byggs upp efter hur benet utsätts för tryck och drag.
- Den spongiösa delen är också den del som "äts upp" vid benskörhet.
- I den spongiösa delen bildas också våra blodkroppar (= röd benmärg).
Osteogena celler är stamceller som finns i benvävnad och spelar en viktig roll i benbildning och reparation. De finns främst i periost (benhinnan) och endost (det inre lagret av benets yta).
Deras funktion:
1. Stamcellsfunktion: Osteogena celler är prekursorer till osteoblaster, de celler som ansvarar för att bilda ny benvävnad.
2. Aktivering vid skada: Vid benbrott eller skada aktiveras osteogena celler och differentierar till osteoblaster för att reparera och bygga upp benet.
3. Underhåll av benvävnad: De bidrar till kontinuerlig omsättning av benet genom att ersätta gamla eller skadade celler.
Kort sagt är osteogena celler viktiga för benets tillväxt, underhåll och läkning.
- Skulderbladet (scapula) med två utskott, processus coracoideus (korp) och acromium
- Nyckelbenet, clavicula som sitter fast i bröstbenet, sternum och acromium
- axeln är konplex med många ligament och muskler, men även slämsäckar, bursor som producerar slem och minskar friktion (kan ge inflammation)
- Överarmsbenet (humerus) med två ledytor vid armbågen; trochlea = gångjärnsled (mellan ulma och humerus) och capitulum, vridled mellan radius och humerus.
- Armbågsbenet (ulna) som går ut till lillfingret och strålbenet (radius) som går till tummen.
- 8 st. ben i handleden = handlovsben (två rader med fyra ben i carje rad)
(båtbenet och trapetsusbenet skapar tummens rörlighet och förmåga till pincett-greppet)
- Mellanhanden, metacarpus
- Fingrarna, falanger
- lårbenet, femur som sitter med en kul-led fast i höften. Högst upp mot bäckenet finns lårbenshuvudet med lårbenshalsen. Kraftiga ligament håller ihop lårben och bäckenet.
- längst ner på lårbenet finns epikondyler som sitter mot en gångjärnsled mot skenbenet, tibia
- Knäskålen ligger inbäddad i senan som går från låret ner på tibia, skenbenet.
- Två stycken broskskivor mellan lederna, minisker för att säkra den påfrästning som knäet utsätts för liksom rejäla ligament som går i kors och heter korsbanden.
- Skenben, tibia och vadbenet, fibula
- språngbenet, talus, där skenbenet och vadbenet går som en gaffel runt
- Vristen med 7 stycken ben, varav talus är ett
- Anklarna = malleoler
- Mellanfoten
- Tårna, falangerna
- 8 ben bildar själva hjärnskålen (neurokraniet) - pannbenet, nackbenet, hjässben, höger och vänster, tinningben ett på vardera sida, kilbenet och silbenet, falska leder s k suturer
- 14 ben utgör ansiktskraniet - överkäken (bildar hårda gommen), underkäken har en rörlig led, okbenet (kindknoterna) och näsbenet.
1. Hämmar bennedbrytning
Östrogen hämmar osteoklasternas aktivitet (de celler som bryter ner benvävnad). Detta minskar nedbrytningen av ben och bidrar till att bibehålla bentätheten.
2. Stimulering av bennybildning
Östrogen stödjer osteoblasternas aktivitet (de celler som bygger upp benvävnad) och främjar bildningen av nytt ben.
När östrogennivåerna sjunker, exempelvis vid klimakteriet, ökar osteoklasternas aktivitet, vilket leder till snabbare bennedbrytning än bennybildning.
Osteon, eller Havers system, är den funktionella enheten i kompakt benvävnad. Ett osteon består av flera lager av benmatris (lameller) som är ordnade i koncentriska ringar runt en central kanal, den så kallade Havers-kanalen. Denna kanal innehåller blodkärl och nerver som förser benet med näring och syre.
Osteoner är organiserade i kompakt benvävnad för att ge styrka och hållbarhet. Mellan osteonerna finns små kanaler, Volkmanns kanaler, som förbinder Havers-kanalerna med varandra och med benets yta. Osteonens struktur möjliggör effektiv belastning och stöd för skelettet.
Arteria nutricia är en liten artär som förser benvävnaden med blod och näring. Det finns flera arteria nutricia i kroppen, och de är särskilt viktiga för att förse de långa benen (som femur, tibia och humerus) med blodflöde.
Denna artär går in i benet genom en liten öppning i benets yttre skikt, kallad foramen nutricium. Arteria nutricia förser benmärgen och den inre delen av benet med näringsämnen och syre som behövs för benvävnadens hälsa och funktion.