Artikulationsställe – var i talapparaten ljudet bildas (t.ex. bilabial, alveolar).
Artikulationssätt – hur ljudet bildas (t.ex. klusil, frikativ).
Stämbandston – om ljudet är tonande eller tonlöst.
Obstruenter: konsonanter där luftflödet blockeras eller begränsas kraftigt. Dessa inkluderar:
• Klusiler (t.ex. /p, t, k/)
• Frikativor (t.ex. /f, s, ɧ/)
• Affrikator (t.ex. /tʃ/ i engelska “church”)
Sonoranter: ljud med fritt luftflöde och oftast tonande, t.ex.:
• Nasaler (t.ex. /m, n/)
• Approximanter (t.ex. /j, ʋ/)
Tonande: stämbanden vibrerar (t.ex. /b, d, g, m, n, l, r/).
Tonlös: inga vibrationer i stämbanden (t.ex. /p, t, k, s, f/).
Bilabial
Dental
Retrofelx
Klusil: total blockering av luftflödet, följt av explosion (t.ex. /p, b, t, d, k, g/).
Frikkativa: turbulent luftflöde genom en trång passage (t.ex. /f, v, s, ɧ/).
Tremulanr: r
Nasal: luftflödet genom näsan (t.ex. /m, n, ŋ/).
Tapp/Flapp: inget i svenskan
Lateralapproximant: luft passerar på sidorna av tungan (t.ex. /l/).
Approximant: halvvokaler och liknande (t.ex. /j, ʋ/).
I svenska kan de tonlösa klusilerna /p, t, k/ ha aspiration, vilket betyder att en liten luftström [ʰ] följer efter explosionen.
Aspiration sker initialt i betonad stavelse:
• [pʰ] i “påse”
• [tʰ] i “tala”
• [kʰ] i “ko”
fonem kan uttalas på olika sätt baserad på dialekt, kontext, position i ordet.
konsonanter kan bli nasalt baserad på dialekter
konsonanter som får en puff - aspiration - baserad på de omgivande
olika sätt att uttala samma ljud (fonem) beroende på det som finns runtom ljudet i ett ord.
/t/
tårta - thårta - med en luftpuff - t uttalas hårt
stol - sthol - t låter mjukare då det kommer efter ett s
Fria allofoner är varianter av ett fonem som inte beror på omgivande ljud, utan kan användas beroende på dialekt eller individuell stil.
att en stavelse måste bildas utifrån sonoritetshierarkin, eftersom segmenten anpassar sig efter kärnan,
ex: alltså kan inte en klusil komma efter frikkativa