När djur och växter dör blir de föda för nedbrytare som bakterier, svampar, maskar och insekter. Nedbrytare sönderdelar näringen till enkla näringsämnen som växterna kan ta upp med sina rötter.
Gröna växter som ständigt producerar ny näring.
Djuren som äter växterna, rovdjuren som äter djuren.
Näringen går från växter till djur och vidare till rovdjur i vad som kallas för en näringskedja.
De som finns högst upp i en näringskedja. De har inga naturliga fiender.
Varje länk i en näringskedja kallas trofinivå.
En väv av olika näringskedjor i ekosystemet samtidigt. En och samma art kan därför finnas på flera trofinivåer.
Hur stor population av en art som kan finnas i ett ekosystem.
T e x hur mycket man kan fiska i en sjö utan att störa ekosystemens sammansättning för mycket.
Miljögifter hos isbjörnarnas fett kallas stabila, fettlösliga miljögifter...
Miljögifter sprids med t ex vindar i små mängder, men för varje ny trofinivå ökar halterna ytterligare. T ex äter varje djurplankton mycket växtplanton, då ökar gifthalten i dem.
Ekosystem behöver hela tiden laddas med ny energi, vilket är det som växterna gör med fotosyntesen.
Växter får energi från solen, den energin frigörs genom cellandning i växter och betande djur. (Rörelse- och värmeenergi.)
Ju mer producenterna – de gröna växterna – kan tillverka föda, desto fler blir
konsumenterna. Då kan de beta av de gröna växterna så hårt att produktionen
minskar igen. På så sätt samspelar producenter och konsumenter hela tiden i ett
ekosystem.
De hjälper till att ta tillvara näringen i ekosystemets olika kretslopp. Genom att de bryter ner döda djur och växter till enkla näringsämnen kan de tas upp av växternas rötter igen och användas till fotosyntesen.
Resten av energin har gått åt för att hålla organismen vid liv.
Om man kan mäta hur mycket sjöns alger växer till varje år får man ett mått på
hur mycket näring som kan föras vidare i näringskedjan eller näringsväven. Då
kan man också uppskatta hur många toppkonsumenter som kan finnas i sjön.
De samlas lätt i fettvävnad och de håller sig stabila över lång tid.
I högsta trofinivån har gifter anrikats till största mängden.
Toppkonsumenter löper stor risk att drabbas av miljögifter eftersom sådana
stabila och fettlösliga ämnen ofta anrikas i allt högre grad i näringskedjan. Till
slut, som hos toppkonsumenter, kan halterna bli skadligt höga.
Det kan gälla vissa typer av insjöfisk och till exempel strömming från Östersjön.
Det finns särskilda rekommendationer för gravida kvinnor, eftersom fostret i
magen är extra känsligt för gifterna.
T ex nötdjur kräver mycket foder, som i sin tur kräver mycket växtodling. Största delen av energin från växterna går åt att hålla djuret levande så bara en mindre del energi förs vidare i näringskedjan..
När en återkoppling förstärker en tidigare förändring. T ex om fiskar i ett stim blir fler så kan de bättre upptäcka rovdjur tillsammans. Då får deras ungar större chans att överleva.
Om en förändring i ett ekosystem motverkar en tidigare förändring.
T ex om rovdjur blir fler så tar de fler bytesdjur, men då kan antalet bytesdjur minska och rovdjuren komma att svälta.
Om en population sjunker under ett tröskelvärde kan den utplånas för att det finns för få individer kvar.
De får svårare försvara sig mot rovdjur och risk för inavel ökar. (Ärver sjukdomar.)
Negativa återkopplingarna balanserar de olika förändringarna mot varandra, så ekosystemet fungerar ungefär som det brukar. T ex riktigt gammal skog eller stora djup i hav.
Motsatsen till stabila ekosystem. Abiotiska faktorer som sol, vind och vågor , salthalt och tillgång till näring förändras snabbt. De arter som finns där måste vara beredda på nya livsvillkor. Då kommer arter som lever där att variera mycket.
Om t ex en sjö efter ett giftutsläpp kan återhämta sig eller inte beror på dess resiliens. Dvs om den kommer bli som tidigare eller vissa arter försvinner.
Om ett ekosystem förändras för alltid, t ex en sjö efter ett utsläpp, och passerar ett tröskelvärde, så har den nått en tipping point.
Nej, naturen förändras ständigt, både av sig självt och på grund av människorna. Ofta är förändringarna så små att vi inte märker dem.
T ex om fiskar i ett stim blir fler så kan de bättre upptäcka rovdjur tillsammans. Då får deras ungar större chans att överleva. (Positiv återkoppling.)
Fåglar på ett fågelberg gynnas av att häcka tätt tillsammans, trots att det ökar
konkurrensen om maten. Det beror på att det finns fler individer att para sig
med och de får lättare att upptäcka rovdjur, även om rovdjuret går till attack
minskar risken för den enskilde individen att bli dess byte.
Därför att labila ekosystem förändras väldigt snabbt. Ofta tar producenterna slut
och då har konsumenterna inget att leva av.
Linné såg på naturen som en sinnrik maskin, där varje art hade sin givna
roll. Darwin beskrev det naturliga urvalet och hur alla arter kämpar för sin
överlevnad, så att nya arter bildas och andra försvinner.
Kan man bedöma resiliensen i ett ekosystem kan man också bedöma om det
tillfrisknar efter ett skadligt utsläpp, eller om det kommer att vara förändrat för
alltid.
Lövskogarna runt Medelhavet är ett exempel. De höggs ned redan under antiken
och har sedan dess haft mycket svårt att komma igen. Många bestånd av havsfisk
har slagits ut av för kraftigt fiske.
Det som ser ut att vara en perfekt balans är bara som det ser ut för ögonblicket.
Det sker hela tiden förändringar. En del förändringar är helt naturliga. Andra
orsakas av oss människor.
Om gökungen skulle lyckas knuffa alla andra ungar ur boet skulle det till slut
inte finnas några fåglar kvar för den vuxne göken att lägga sina ägg hos.
Pandan, koalan och lemuren ?