Skleran omger hela ögonbulben förutom kornea och utgör 5/6 av dess yttre vägg.
Den skyddar inre strukturer, upprätthåller formen mot tryck (IOP) och fungerar som fäste för ögonmusklerna.
Den tillåter också passage av kärl och nerver, särskilt baktill vid synnerven.
Sklerans viktigaste uppgifter är:
Skydda de intraokulära delarna mot yttre påverkan, med en kraftig barriärfunktion.
Att den är ogenomskinlig förhindrar oönskat ljusinsläpp.
Bibehålla ögats form och stå emot det intraokulära trycket.
Fungera som fäste för de extraokulära musklerna.
Skleran varierar i tjocklek beroende på plats i ögat:
Tjockast posteriort (vid synnerven): ca 1,0 mm
Tunnast vid ekvatorn och där musklerna fäster: ca 0,3 mm
Tjockare igen mot limbus (övergången till kornea): ca 0,8 mm
Tunnaste punkten är lamina cribrosa, intill synnerven.
Vid högt intraokulärt tryck kan dessa tunna områden bukta eller påverkas först.
Sklerans tre histologiska lager:
Episclera
Det yttersta lagret, består av lös bindväv.
Har låg metabol aktivitet och betraktas som funktionellt avaskulär, även om vissa blodkärl passerar genom lagret.
Stroma (skleralt stroma)
Utgör den största delen av sklerans tjocklek.
Innehåller tät bindväv med kollagen, elastin och sklerocyter (fibroblaster).
Själva stromat är avaskulärt, men blodkärl och nerver passerar genom det.
Stromat är också opak, till skillnad från det korneala stromat.
Lamina fusca
Innersta lagret, gränsar mot choroidea.
Innehåller melanocyter som absorberar ströljus.
Utgör en övergångszon mellan sklera och åderhinna.
Sklerans kollagenfibrer är oregelbundet orienterade och varierar i diameter, till skillnad från korneans jämna och parallella fibrer.
Detta leder till ljusspridning och reflektion, i stället för destruktiv interferens som i kornea – därför blir skleran opak.
Dessutom innehåller sklerans stroma endast ca en fjärdedel så mycket glukosaminoglykaner (GAGs) som kornea.
Eftersom GAGs binder vatten och påverkar vävnadens ordning, bidrar detta också till att skleran inte blir genomskinlig.
Lamina cribrosa är en silformad, hålig struktur i den bakre delen av skleran, vid synnervsutträdet.
Den har en diameter på ca 1,5–2 mm och består av kollagenplattor som bildar små hål för axon och blodkärl att passera.
Det är sklerans svagaste punkt och en känslig zon vid högt intraokulärt tryck.
Det är först efter lamina cribrosa som synnervens axon blir myeliniserade.
Konjunktivan är en slemhinna som täcker ögonlockens insida och den främre delen av ögonbulben, utom kornea.
Den skyddar mot smuts och mikrober, och producerar mucus via bägarceller som håller ögat fuktigt.
Den innehåller blodkärl och immunaktiva celler, vilket gör den viktig för ögats försvar mot infektion.
Den skapar också en slät glidyta som möjliggör ögats rörelser.
Palpebrala konjunktivan – täcker insidan av ögonlocken
Bulbära konjunktivan – täcker den synliga delen av skleran, fram till limbus
Fornix (konjunktivalsäcken) – ett veck där konjunktivan viker sig från ögonlock till ögonglob, och fungerar som en flexibel övergångszon
Epitelcellslagret
Består av 2–4 cellager ovanpå ett basalmembran.
Innehåller bägarceller (flest i fornix och palpebrala delen) som producerar mucin för att hålla ögat fuktigt.
Här finns även nervändar och sekretoriska vesiklar som frisätter slem och immunrelaterade ämnen
.
Stroma
Delas in i två skikt:
Yttre adenoidlager:
Består av lös fibrös bindväv, kapillärer, mastceller, pigmentceller och ett lymfatisk system – fungerar i dränering och immunförsvar.
Inre fibrösa lagret:
Innehåller större blodkärl, nerver och kollagena fibrer för stabilitet. Även här finns lymfatiskt system.
I den palpebrala konjunktivan ersätts detta lager av tarsalplattan (tätt fibröst stöd).
Konjungvitalsäcken är det utrymme som finns mellan ögonglobens framsida och insidan av ögonlocket. Den bildas mellan palbebrala kojungtivan och den bullbära konjungtivan och möts i fornix. Den utgör ett reservutrymme för tårvätska, möjliggör rörelser av ögat utan att strama och skyddar ögat.
Konjunktivan har en kraftig sensorisk innervering via kranialnerv V (n. trigeminus). Den övre delen innerveras av grenar från n. ophthalmicus (V1) och den nedre delen från n. maxillaris (V2).
Sekretionen från konjunktivans bägarceller styrs av parasympatiska signaler via kranialnerv VII (n. facialis). Vid t.ex. torrhet eller irritation skickas signaler till hjärnan som aktiverar parasympatiska reflexer, vilket leder till ökad mucusutsöndring från gobletcellerna för att skydda och återfukta ögat.
Tenons kapsel är en tunn, avaskulär bindvävshinna mellan konjunktiva och sklera.
Den täcker hela ögat utom kornea och omger även de extraokulära musklerna.
Kapseln skyddar nerver och kärl, ger stöd och form åt ögat i orbita, och möjliggör friktionsfri rörelse.
Den är även viktig vid ögonkirurgi, eftersom många ingrepp passerar genom den
Glaskroppen (vitreous) är en genomskinlig, geléliknande struktur som fyller utrymmet mellan lins och retina. Den består till ca 98 % av vatten, och utgör 80 % av ögats volym.
Den är uppbyggd av ett nätverk av kollagen typ II, samt mindre mängder typ IV och IX, samt hyaluronsyra som binder vatten och ger gelstrukturen.
Opticin, ett glykoprotein, stabiliserar kollagenfibrerna och bidrar till genomskinligheten.
Glaskroppen är avaskulär och innehåller antioxidanter som skyddar mot oxidativ stress.
Vitreous cortex är glaskroppens yttre del, som ligger mot omgivande strukturer såsom retina, corpus ciliare och linsen. Den består av ett tunt lager tättpackade kollagenfibrer och innehåller celler som hyalocyter.
Glaskroppen delas in i följande zoner:
Cortex – yttre kanten, mot retina och andra strukturer.
Intermediär zon – området innanför cortex, som omger Cloquets kanal. Här finns ett nätverk av tunna kollagenfibrer.
Centrala zonen – utgörs av Cloquets kanal, en rest från det embryonala hyaloidkärlet.
Vitreousbasen – ett område med stark förankring mot retina och pars plana vid ora serrata. Den är glaskroppens mest stabila fäste.
I cortex finns hyalocyter som producerar hyaluronsyra, vilket binder vatten och är viktig för glaskroppens struktur. Hyalocyterna har även fagocytisk förmåga och deltar i immunförsvaret.
Fibroblaster finns i vitreousbasen, nära ciliarkroppen och papillen. De är bindvävsceller som producerar kollagenfibrer.
Makrofaglika celler återfinns nära retinala blodkärl och har en viktig funktion i lokalt immunförsvar.
Den starkaste fästpunkten är vitreousbasen vid ora serrata.
Glaskroppen fäster även vid bakre linskapseln, papillen, makula och retinala blodkärl.
Fästena består främst av kollagen typ II, stabiliserat av typ IX och IV, samt hyaluronsyra som binder vatten och fyller ut mellan fibrerna.
När fästena släpper kan glaskroppsavlossning uppstå.
Stötdämpning: Den geléliknande strukturen skyddar känsliga delar som retina, lins och synnerv från mekanisk påverkan.
Ljusledning: Den är genomskinlig och brytningsneutral, vilket låter ljus passera fritt till retina utan spridning.
Metabolittransport: Glaskroppen förmedlar diffusion av syre, glukos och avfallsprodukter till delar som saknar blodförsörjning, t.ex. lins och inre retina.
Oxidativt skydd: Antioxidanter som askorbinsyra skyddar ögat från fria radikaler.
Strukturellt stöd: Glaskroppen hjälper till att hålla näthinnan på plats mot pigmentepitelet (RPE).
Med åldern sker en degeneration av glaskroppens struktur, där den går från att vara nästan helt geléartad (≈100 % gel) till att delvis bli mer vätskefylld. Detta kallas vitreuslikvefaktion.
Kollagenfibrer klumpar ihop sig, hyaluronsyra släpper från fibrerna, vilket gör att gelstrukturen kollapsar och bildar fickor med vätska.
Detta leder till att glaskroppen kan dra sig bort från retina – en så kallad bakre glaskroppsavlossning (PVD).
Vanliga symtom är floaters (grumlingar) och ibland Weiss ring (glaskroppens fäste i synnerven som lossnat).
I vissa fall kan drag i retina orsaka retinala hål eller näthinneavlossning.