Space perception = uppfattning av hela rummet (alla 3 dimensioner).
Depth perception = specifikt fram–bak-dimensionen (Z-axeln).
X (vänster–höger) och Y (upp–ner) kodas direkt via retinan.
Z (djup) kräver extra bearbetning (binokulär/monokulär cues).
Upp–ner har absoluta referenser (jord/gravitation, himmel).
Vänster–höger är relativa och kräver egen kroppslig referens.
Dorsal stream (parietalloben)
Retinotopisk organisation i cortex betyder att syninformationen från näthinnan bevarar sin rumsliga ordning när den projiceras vidare till primära syncortex (V1). Punkter som ligger nära varandra på näthinnan aktiverar alltså nervceller som ligger nära varandra i hjärnan. Kartan blir inverterad – höger synfält avbildas i vänster hjärnhalva och nedre synfältet i övre delen av V1. Dessutom förstoras fovea kraftigt i cortex, vilket gör att det centrala seendet får mycket större representation än periferin. På så sätt skapas en ”synkarta” i hjärnan som gör att vi kan bearbeta detaljer och positioner i synfältet på ett ordnat sätt.
Relativ storlek: Om två objekt är kända att vara ungefär lika stora upplevs det mindre som längre bort.
Linjärt perspektiv: Parallella linjer, som järnvägsspår, verkar mötas i fjärran och skapar intryck av djup.
Texturgradient: Ytor som har ett tydligt mönster (t.ex. gräs, tegel) blir tätare och mindre detaljerade ju längre bort de är.
Ocklusion (övertäckning): Ett objekt som täcker över ett annat måste ligga närmare.
Luftperspektiv/klarhet: Avlägsna objekt ser ofta mer dimmiga eller blåaktiga ut p.g.a. atmosfärens påverkan.
Rörelseparallax: När vi rör oss ser vi att nära objekt rör sig snabbt i motsatt riktning medan avlägsna objekt rör sig långsamt.
Skuggor och ljus: Skuggors placering och form kan avslöja objektens djup och höjd i förhållande till underlaget.
När vi rör oss: nära objekt rör sig i motsatt riktning, avlägsna följer oss.
Kliniskt: retinoskopi, oftalmoskopi (bedömning av fokus/medier).
Ja, man kan ha depth perception (djupseende) med bara ett öga tack vare de monokulära djup-cues som finns, t.ex. relativ storlek, linjärt perspektiv, skuggor och rörelseparallax. Dessa ger en ganska bra uppfattning om avstånd och rumsdjup i vardagen.
Däremot får man inte stereopsis, eftersom det kräver att båda ögonens bilder jämförs och skillnaderna (binokulär disparitet) används för att skapa finjusterad djupinformation. Stereopsis är alltså den mest precisa formen av djupseende, och den är beroende av binokulärt samarbete.
Bifoveal fixation: båda ögonen måste fixera samma objekt på sina respektive foveor. Om det finns en manifest deviation (strabismus) hamnar bilden i ena ögat på en extrafoveal punkt, vilket förstör stereoseendet.
Klar synaxel: ögonen måste ha fri och skarp bildöverföring, alltså ingen katarakt, ärrbildning eller annan opacitet som stör synen.
Sensorisk fusion: hjärnan måste kunna smälta samman de två bilderna från ögonen till en enhetlig perception.
Motorisk fusion: ögonens muskler och vergenssystem måste arbeta så att ögonen hålls korrekt riktade mot samma punkt.
Samma punkt i rummet projiceras på motsvarande punkter på båda retinor (fovea ↔ fovea, samma avstånd nasalt/temporalt).
Anomalous retinal correspondence (ARC) uppstår vid strabismus när hjärnan försöker undvika diplopi (dubbelseende). Normalt projiceras ett objekt på fovea i båda ögonen och tolkas som samma punkt i rummet. Vid strabismus hamnar bilden i det skelande ögat på en extrafoveal punkt. För att ändå kunna smälta samman bilderna ”omprogrammerar” hjärnan sin retinotopiska karta och behandlar denna extrafoveala punkt som om den motsvarade fovean i det andra ögat.
Horopter = teoretisk linje/cirkel där alla punkter projiceras på motsvarande retinala punkter → alltid enkelbild.
Panum’s fusional area = ”toleranszon” runt horoptern där små dispariteter kan fuseras och ge stereopsis.
När objekt utanför Panum’s område upplevs dubbla (normalt).
Crossed disparity uppstår när ett objekt är närmare än fixationspunkten. Bilden av detta objekt faller temporalt (på tinning-sidan) om fovea i båda ögon, vilket gör att det verkar ”korsa” och upplevs som framför fixationsplanet.
Uncrossed disparity uppstår när ett objekt är längre bort än fixationspunkten. Bilden hamnar nasalt (mot näsan) om fovea i båda ögon, vilket gör att objektet upplevs ligga bakom fixationsplanet.
Stereoacuity definieras som den minsta binokulära disparitet som en person kan uppfatta som en skillnad i djup. Det är alltså den finaste upplösningen av stereoseendet, på samma sätt som visus är upplösningen för detaljseende.
Kliniskt normalt: 15–30 arcsec.
Stereoacuity är bäst centralt, med statiska högkontraststimuli, och försämras vid perifert seende, rörelse och vid bristande binokulär samordning.
Börjar vid ca 2 mån.
Vuxenlik nivå vid 6–8 mån.
Strabismus, anisometropi, amblyopi.
Trauma eller sjukdom på ena ögat.
Monovision-korrigering.
CNS-sjukdomar (t.ex. Alzheimer).
Vectography (Polaroid).
Anaglyph (röd/grön).
Panography (cylindriska linser, Lang).
Real depth (fysiska nivåskillnader, Frisby).
Global stereopsis
Bygger på random-dot stereogram där ingen form syns om inte båda ögonens bilder kombineras.
Kräver korrekt fusion och högre nivå av binokulär bearbetning.
Ger därför ett mer pålitligt test av stereoseende och upptäcker även subtila problem.
Exempel: Randot-test, TNO, Frisby.
Lokal stereopsis
Bygger på konturer eller figurer som är synliga även utan stereoseende.
Patienten kan använda monokulära ledtrådar (t.ex. skillnader i konturer) → risk för överskattning av stereoseendet.
Är enklare, men mindre specifik.
Exempel: Titmus cirklar, Titmus fly.
Princip: Random-dot stereogram + Polaroidglasögon → bilderna separeras mellan ögonen.
Styrkor:
Mäter global stereopsis → högre krav på binokulär integration.
Inbyggda test för suppression.
Bra även för barn (djurmotiv används).
Svagheter:
Kräver rätt testavstånd (40 cm) och bra belysning.
Kan vara lite svårt för yngre barn att förstå.
Princip: Contour stereogram + Polaroidglasögon.
Styrkor:
Snabbt och enkelt att administrera.
Fly-test (3000 arcsec) → roligt och intuitivt för små barn.
Har både grov och finare nivåer (djurmotiv + cirklar).
Svagheter:
Innehåller monokulära cues → patient kan gissa rätt även utan äkta stereopsis.
Kan överskatta stereoseendet.
Princip: Random-dot stereogram + anaglyfer (röd/grön-glasögon).
Styrkor:
Bra test av global stereopsis.
Har både screeningplattor och kvantitativa plattor (50–480 arcsec).
Kan upptäcka suppression.
Svagheter:
Mer dissociativt än Polaroid → lättare att bryta fusion, särskilt hos exoforiska patienter.
Kan därför underskatta stereopsis.
Glasögonen kan vara obekväma och påverka testupplevelsen
Princip: Panography (finstrukturerade linsrader på kortet) → kräver inga glasögon.
Styrkor:
Väldigt lätt och snabbt.
Mycket bra för screening av barn och för att upptäcka amblyopi.
Portabelt, kan användas i skolor eller fältstudier.
Svagheter:
Ger bara grov screening av stereopsis.
Ej finstegad, kan inte mäta stereoacuity i arcsec.
Princip: Real depth → genomskinliga glasplattor med olika tjocklek (1–6 mm). Inget filter, ingen ”trick-bild”.
Styrkor:
Anses som ”gold standard” bland kliniska tester.
Mäter global stereopsis.
Behöver inga glasögon → naturligt test.
Om testas rätt (plattan hålls vinkelrätt) finns inga monoculära cues.
Svagheter:
Om plattan hålls snett kan vissa monokulära cues uppstå.
Mindre praktiskt än t.ex. Lang för mass-screening.
Lite dyrare utrustning.
