substansens lipofilicitet
Genom att analysera läkemedlets löslighet och permeabilitet i tarmen
En droppe = 30 mikroliter = 0,030 ml
Dosen = 0,45 mikrogram per öga
Vi söker koncentration i µg/ml
Koncentration = Dos / volym = 0,4 μg / 0,003 ml = 15 μg/ml
svar: 15 mikrogram per ml
1. Vid byte från originalläkemedel till generiskt läkemedel. För att visa att det generiska läkemedlet har samma upptag och effekt som originalet.
2. Vid ändringar i formuleringen. Exempel: byte av hjälpämne eller tillverkningsmetod. Det kan påverka hur läkemedlet frisätts och tas upp i kroppen.
3. Vid byte av administreringsväg eller dosform. T.ex. från tablett till kapsel eller från lösning till depåform. Krävs för att visa att läkemedlet fortfarande fungerar likvärdigt.
1. Låg löslighet i vatten. Dåligt lösliga läkemedel kan inte lösas upp → sämre absorption.
2. Stor partikelstorlek. Stora partiklar löser sig långsamt → minskar mängden som tas upp.
3. Fel polymorfform. Vissa kristallformer löser sig sämre än andra → ger lägre absorption.
4. Interaktion med hjälpämnen. Hjälpämnen som binder API:t (t.ex. vissa komplexbildare) kan minska mängden fritt läkemedel för absorption.
Transportörmedierad absorption (t.ex. PepT1)
- Läkemedlet liknar en peptid, är laddat och hydrofilt → tas troligen inte upp passivt.
- PepT1-transportörer i tarmen känner igen små peptider och kan aktivt ta upp substansen.
- Substansen har låg fettlöslighet (log D = –1) → passiv diffusion fungerar dåligt. Transportproteiner kan därför hjälpa till att få in läkemedlet i kroppen.
Risk för minskad absorption längre ner i tarmen
- Substansen tas troligen upp i övre delen av tarmen där transportörerna finns.
- Vid kontrollerad frisättning frisätts läkemedlet långsamt längs hela tarmen → risk att det inte hinner tas upp innan det lämnar kroppen.
- Kontrollerad frisättning kan göra att läkemedlet frisätts där det inte kan tas upp → lägre effekt.
A. Minska partikelstorleken genom mikronisering. Små partiklar har större yta → löser sig snabbare i vätska.
C. Använda saltformer av läkemedlet. Salter är ofta mer vattenlösliga → löser sig snabbare i mag-tarmkanalen.
D. Tillsätta ytaktiva ämnen (surfaktanter). Surfaktanter förbättrar vätskans kontakt med läkemedlet → förbättrar vätning och löslighet.
A. Suspensioner kan förbättra hållbarheten hos hydrolyskänsliga läkemedel. Om läkemedlet bryts ner i vatten (till exempel genom hydrolys) håller det längre i fast form i en suspension.
C. Suspensioner gör det möjligt att förlänga frisättning och effekt. Läkemedlet löses upp långsamt från partiklarnas yta → ger en långsammare och mer kontrollerad frisättning.
Suspensioner skyddar läkemedel som är känsliga för vatten och kan användas för att få långvarig effekt. Därför väljs suspension ofta vid behov av bättre hållbarhet eller modifierad frisättning.
A. Orala beredningar för systemisk behandling
Exempel: fettlösliga vitaminer eller läkemedel som tas upp via tarmen.
B. Topikala beredningar för huden
Emulsioner används ofta som krämer för lokal effekt.
C. Rektala beredningar för lokal behandling
Emulsioner kan användas i t.ex. rektalskum eller suppositorier med lokal verkan.
D. Parenterala beredningar för intravenös administrering
Exempel: fettemulsioner för näring eller lipofila läkemedel.
Natriumkarboxymetylcellulosa (CMC):
I. Den troligaste orsaken är att det används som viskositetshöjare för att minska att partiklar sjunker till botten.
II. Det gör vätskan tjockare, vilket hjälper till att hålla partiklarna svävande och ger en stabil suspension.
Polysorbat 80:
I. Den troligaste orsaken är att det används som ytaktivt ämne för att förbättra partiklarnas vätning.
II. Det minskar ytspänningen så att partiklar sprids bättre i vätskan och inte klumpar ihop sig.
Att öka partikelstorleken.
Större partiklar har mindre yta i förhållande till sin volym, vilket gör att de löser sig långsammare. Det sänker lösligheten. För att öka löslighet används istället t.ex. pH-justering, co-solvents, mikronisering (mindre partiklar) eller komplexbildning med t.ex. cyklodextriner.
Kakning är när partiklar i en suspension packas hårt i botten efter sedimentering. Det bildas en kompakt bottensats som är svår att skaka upp igen. Detta är ett problem för användaren.
Flockulering innebär att partiklar samlas i lösa flockar som snabbt sedimenterar men lätt skakas upp igen. Det ger en stabil och användarvänlig suspension.
Kakning är när partiklar i en suspension packas hårt i botten efter sedimentering. Det bildas en kompakt bottensats som är svår att skaka upp igen. Detta är ett problem för användaren.
Flockulering innebär att partiklar samlas i lösa flockar som snabbt sedimenterar men lätt skakas upp igen. Det ger en stabil och användarvänlig suspension.
Magsäcken. I magsäcken är pH lågt, vilket gör att en svag bas blir laddad och mer löslig i vatten. Därför löses den bäst i magsäcken.
1. Minska partikelstorleken. Mindre partiklar ger större yta, vilket gör att läkemedlet löses upp snabbare. (Större kontaktyta mellan läkemedel och vätska.)
2. Omvandla kristallin form till amorf form. Amorfa ämnen har högre energi och löses därför upp snabbare än kristallina ämnen, eftersom bindningarna är svagare.
Dessa två metoder ökar upplösningen via olika mekanismer:ytarea (partikelstorlek) och strukturenergi (kristallin vs amorf).
Nedbrytningsväg 1: Hydrolys. Stabilisering: Justera pH till stabilt område eller använd buffert.
Nedbrytningsväg 2: Oxidation. Stabilisering: Tillsätt antioxidant eller skydda mot syre och ljus.
1, Läkemedlet är olösligt i vatten
→ Om läkemedlet inte går att lösa i en vattenbaserad injektionslösning, kan det istället lösas i en oljefas och ges som olja-i-vatten-emulsion.
2. Läkemedlet är irriterande eller vävnadstoxiskt i lösning
→ Genom att kapsla in läkemedlet i oljedroppar minskar direktkontakt med vävnaden → bättre tolerans och mindre irritation.
Orsak 1:Läkemedlet löser sig inte i vatten eller andra vätskor. Då kan man inte göra en lösning, men det går att göra en suspension där partiklarna är fördelade i vätskan.
Orsak 2: Suspension ger ofta långsammare frisättning av läkemedlet. Det kan vara bra om man vill ha en längre effekt och slippa ge läkemedlet ofta.
Tunntarmen. I tunntarmen är pH över 6, vilket gör att det pH-känsliga höljet löses upp där. I magsäcken är pH surt (runt 1–3), så där sker ingen frisättning. Därför sker frisättningen främst i tunntarmen
a) Vilken typ av fysikaliskt system är det troligen?
Suspension.Produkten innehåller dispergerbar cellulosa, vilket tyder på att fasta partiklar är finfördelade i en vätska.
b) Vilken läkemedelsform är det troligen?
Nässpray. Kompositionen innehåller hjälpämnen som är vanliga i flytande beredningar för nasal administrering, som polysorbat 80 (ytaktivt medel) och vatten för injektionsvätskor.
c) Vilka två krav måste den aktiva substansen uppfylla för att ge effekt via näsan?
1. Tillräckligt hög vattenlöslighet – för att snabbt kunna tas upp genom nässlemhinnan. 2. Snabb permeabilitet genom slemhinnan – för att snabbt nå systemcirkulationen innan det rinner ut eller sväljs.
Att öka partikelstorleken sänker lösligheten. Mindre partiklar har större yta och löser sig snabbare. Större partiklar löser sig långsammare.
Tillsats av salt kan försämra hållbarheten hos emulsioner. Salt kan påverka laddningen på dropparna och leda till att de klumpar ihop sig (koalescens).
Det kallas dilatant beteende. En dilatant suspension blir tjockare ju mer man rör om, vilket kan göra den svår att injicera.
1. Natriumkarboximetylcellulosa (Na-CMC): Partiklar i en suspension sjunker ofta till botten vid lagring (sedimentation). Na-CMC ökar vätskans viskositet, vilket gör att partiklar rör sig långsammare och håller sig jämnt fördelade längre.
2. Polysorbat 80: Den aktiva substansen kan vara dåligt löslig i vatten och vill hellre bilda klumpar. Polysorbat 80 är ett ytaktivt ämne som minskar ytspänningen och hjälper partiklar att spridas jämnt i vätskan.
Vid höga temperaturer:
1. Fasuppdelning: Vattnet och oljan kan separera → krämen blir instabil och svår att applicera. Varför? Värmen minskar viskositeten och bryter emulsionen.
2. Ökad mikrobiell tillväxt: Högre temperaturer kan gynna tillväxt av bakterier om konservering är otillräcklig. Varför: Mikroorganismer växer snabbare i värme.
Vid låga temperaturer:
1. Kristallisation av fetter eller emulgatorer: Vissa ämnen i krämen kan kristallisera → krämen får kornig konsistens. Varför: Kalla temperaturer gör att vissa fetter stelnar.
2. Frysning av vattenfasen: Om krämen fryser → iskristaller kan förstöra emulsionens struktur.
Varför: Frysning spräcker emulsionsdroppar → permanent fasuppdelning.
1: Låg löslighet i vatten → läkemedlet löser sig dåligt i mag-tarmkanalen. Använd t.ex. co-solvent, komplexbildning (cyclodextrin) eller mikronisering för att öka lösligheten.
2: Första-passage-metabolism i levern → stor del av läkemedlet bryts ner innan det når blodet. Använd alternativ beredningsform (t.ex. enterotablett eller rektal beredning) eller skydda substansen med polymerer som styr frisättningen.3b) Vilken läkemedelsform är det, varför, och vad har de understrukna ämnena för funktion?
Verksamt ämne: esomeprazolmagnesium-trihydrat, som i kroppen omvandlas till esomeprazol 20 mg respektive 40 mg.
a) En formulering med konstant frisättning ger en jämn frisättning av läkemedlet oavsett om man äter eller inte. Det minskar variation i upptag och plasmanivåer.
b) Längre effekt: Konstant frisättning ger längre duration, vilket minskar doseringsfrekvensen och ökar följsamhet.
1. Läkemedlets löslighet – styr om det kan ges som lösning eller behöver ges i fast form.
2. Stabilitet – påverkar om det klarar lagring som lösning, suspension eller fast form.
3. Patientens behov – t.ex. ålder, sväljsvårigheter eller behov av snabb effekt.
4. Administreringsväg – t.ex. om det ska tas oralt, som injektion eller via huden.
svar:80 µg/mL
Magsäcken har lågt pH (ca 1–2), vilket gör att en svag syra till stor del är oladdad och därmed har låg löslighet. Men den totala lösligheten påverkas också av den joniserade formen. Rätt svar är ca 80 µg/mL, eftersom lågt pH ger låg andel joniserad form men ändå viss löslighet.
svar: Minska oljans droppstorlek
Gräddsättning beror på att dropparna stiger på grund av låg densitet. Detta kan minskas genom att göra dropparna mindre. Mindre droppar stiger långsammare enligt Stokes lag, vilket förbättrar stabiliteten.
svar: Dilatant. En dilatant vätska blir mer trögflytande när man rör snabbt, vilket kan göra det svårare att injicera en suspension.
svar:
Mannitol: Isotonimedel. Det håller samma osmotiska tryck som ögat så att det inte svider.
Bensalkoniumklorid: Konserveringsmedel. Det skyddar mot bakterietillväxt i ögondropparna.
a) Ostwaldsmognad betyder att små partiklar i en suspension löses upp och sedan ombildas till större partiklar med tiden.
b) Partiklarna blir större, vilket gör att de sjunker snabbare – suspensionen blir mindre stabil.
Det kan påverka doseringen eftersom partiklarna inte är jämnt fördelade längre.
c) Använd ytaktiva ämnen (t.ex. polysorbat) eller skyddsämnen som bildar ett lager runt partiklarna. Det gör att partiklarna inte löses upp lika lätt eller växer. Man kan också göra alla partiklar lika stora från början med mikronisering.
Den högsta dosen av läkemedlet som når blodomloppet efter oral administering
Borsyra Funktion: pH-justerare. Borsyra hjälper till att hålla pH stabilt så att ögat inte irriteras. Ett lämpligt pH ger också bättre löslighet och därmed bättre upptag av läkemedlet.
Polysorbat 80. Funktion: Emulgator och lösningsmedel. Hjälper till att lösa läkemedel som inte är vattenlösliga. Det ökar mängden upplöst läkemedel i ögat och därmed förbättras upptaget.
Hypromellos. Funktion: Viskositetsökare. Gör ögondropparna trögflytande så att de stannar längre på ögats yta. Det ger längre kontakt med slemhinnan och bättre absorption.
Natriumedetat Funktion: Kelatbildare. inder metalljoner som annars kan bryta ner läkemedlet. Det stabiliserar lösningen och ökar hållbarheten.
