Från aortan via njurartären, vilket ger blodet ett högt tryck
Avlägsna restprodukter, reglera vatten, salt, jon och syra basbalans. Hormondpoduktion och glukogeogenes
Erytropoetin (EPO) – Stimulerar produktionen av röda blodkroppar i benmärgen.
Kalcitriol (den aktiva formen av D-vitamin) – Reglerar kalcium- och fosfatbalansen i kroppen.
Renin – Är en del av RAAS-systemet och hjälper till att reglera blodtrycket och saltbalansen
1:Filtration – Sker i glomerulus i njurens bark. Blodet filtreras genom glomeruluskapillärerna in i Bowmans kapsel, där vatten, joner, glukos och avfallsprodukter passerar, medan större molekyler som proteiner och blodkroppar stannar kvar i blodet. Det som filtreras ut kallas primärurin.
2:Reabsorption – Sker främst i proximal tubulus och Henles slynga. Kroppen återtar viktiga ämnen från primärurinen tillbaka till blodet:
I Henles slynga reabsorberas vatten i nedåtgående delen, medan joner (Na⁺, K⁺, Cl⁻) reabsorberas i uppåtgående delen, vilket skapar en osmotisk gradient för koncentrering av urin.
.
Sekretion – Sker i distal tubulus och samlingsröret. Här transporteras avfallsprodukter, läkemedelsrester och vätejoner aktivt från blodet till urinen för att reglera kroppens pH och elektrolytbalans.
Vatten, joner, urinämnen och främmande ämnen
Den volym plasma som helt renas från ett ämne på en minut
1:Myogen reglering- sker när trycket i afferenta artiolerna (det som går in i glomerulus) ökar. Den glatta muskelaturen omkring sträcks öppnas kalciumkanaler och den glatta muskelaturen kontraherar. (reglerar så flödet inte blir för högt)
2:Återkoppling från tubulus-När flödet i macula densa är på slutet av uppåtgående i henles slynga ökar så frisätter adenosinoreceptorerna adenosin och får de afferenta arteiolerna att kontrahera. (reglerar så flödet inte blir för högt)
3:Hormoner och autonoma nervsystem: Vi sjunkande blodtryck i de afferenta arteiolerna frisätts renin från juxtaglomelulära celler vilket höjer blodtrycket.
Minskat tryck i glomerulus leder till frisättning av renin, som omvandlar angiotensinogen i plasman till angiotensin I. Med hjälp av enzymet ACE omvandlas angiotensin I till angiotensin II. Angiotensin II gör att blodkärlen drar ihop sig (höjer blodtrycket), aldosteron frisätts från binjurebarken (sparar natrium och vatten) och att ADH utsöndras från hypofysen (minskar vattenförlust).
Den juxtaglomerulära apparaten (JGA) består av macula densa, juxtaglomerulära celler och mesangiala celler, och dess huvudsakliga funktion är att reglera blodtrycket och den glomerulära filtrationshastigheten (GFR). Macula densa känner av natriumkoncentrationen i tubulusvätskan och kan signalera till de juxtaglomerulära cellerna, som vid behov frisätter renin för att höja blodtrycket genom RAAS-systemet. Samtidigt kan de afferenta arteriolerna justeras genom vasokonstriktion eller vasodilatation för att hålla GFR stabilt.
Primärurinen är den vätska som innehåller båda användbara och avfallsämnen och bildas genom filtration i glomeruli.
Sekundärutrin är urinet efter reabsorption och sekretion. Detta urinet innehåller bara avfallsprodukter och de användbara ämnena är vid det här laget upptagna.
Glukos i urinen är oftast ett tecken på ett blodsockernivåerna är för höga, vilket är vanligt vid diabetes mellitus. Detta sker eftersom njurarna inte kan reabsorbera allt glukos när blodets koncentration överstiger en viss nivå, vilket leder till att glukos utsöndras i urinen. Tillståndet heter glukosurin.
Filtrationen i glomerulus styrs av olika tryckskillnader. Det hydrostatiska trycket i de afferenta arteriolerna är högre än i Bowmans kapsel, vilket driver vätskan genom filtrationsmembranet.
Samtidigt finns ett kolloidosmotiskt tryck i kapillärerna, som är högre än i Bowmans kapsel, vilket gör att en del vätska med små molekyler dras tillbaka till kapillärerna.
En annan faktor som påverkar filtrationshastigheten är det ökande trycket i Bowmans kapsel från den filtrerade vätskan, vilket bromsar filtrationen. Balansen mellan dessa krafter avgör den glomerulära filtrationshastigheten (GFR
Reabsorption av vatten och natrium sker genom flera steg i nefronet. Först sker filtrering i glomerulus, där blodet renas och primärurin bildas. Cirka 2/3 av natriumet reabsorberas redan i proximala tubuli genom aktiv transport via Na⁺/K⁺-ATPase, vilket samtidigt drar med sig vatten genom osmos.
I Henles slynga sker en koncentrationsprocess. I den nedåtgående delen är tubuli genomsläppligt för vatten, vilket gör att vatten lämnar och tas tillbaka till blodet genom osmos, eftersom omgivningen har en högre salthalt. I den uppåtgående delen är väggen vattentät, men istället transporteras natrium och klorid aktivt ut, vilket sänker koncentrationen i tubulusvätskan.
I distala tubuli och samlingsrören finjusteras vatten- och natriumupptaget. Aldosteron stimulerar upptaget av natrium i dessa delar, medan ADH gör samlingsrören mer genomsläppliga för vatten. När ADH frisätts tas mer vatten tillbaka till blodet, vilket leder till en mer koncentrerad urin. Dessa mekanismer säkerställer att kroppen behåller rätt mängd vatten och salter beroende på behov.
Motströmsprincipen innebär att två vätskor rör sig i motsatta riktningar i nära anslutning till varandra, vilket skapar en koncentrationsgradient.
Vasa recta får högre molalitet genom Na+Cl- transporten, vilket gör att H2O strömmar in från henlys slyngas nedåtgående del till vasa recta
ADH ökar vattenreabsorptionen i samlingsrören genom att sätta in akvaporin-2 vattenkanaler, vilket gör att mer vatten tas upp från urinen till blodet. Detta leder till att urinen koncentreras och kroppen sparar vatten, vilket är avgörande för att reglera vätskebalansen, särskilt vid uttorkning eller höga nivåer av osmolalitet i blodet.
Vid ett stort vätskeintag minskar ADH-frisättningen från hypofysen, vilket leder till att samlingsrören blir mindre permeabla för vatten. Detta gör att mindre vatten reabsorberas, vilket resulterar i en ökad urinmängd som är utspädd (lågt innehåll av lösta ämnen).
Vid minskad plasmavolym (tex vid dehydrering eller blödning) frisätts mer ADH. ADH gör att samlingsrören i njurarna blir mer permeabla för vatten, vilket leder till ökad vattenreabsorption. Detta resulterar i att urinmängden minskar och urinen blir mer koncentrerad (högre osmolalitet).