Utilisateur
Galeniska aspekter avser hur ett läkemedel är formulerat och administrerat. För ögonläkemedel är dessa särskilt viktiga eftersom ögat har effektiva barriärer, låg tårvolym, kort retentionstid samt höga krav på sterilitet, pH och isotoni för att läkemedlet ska vara effektivt och tolereras.
De huvudsakliga okulära doseringsformerna är ögondroppar (lösningar och suspensioner), ögonsalvor och geler som används vid lokala tillstånd som infektion, inflammation, torra ögon och glaukom. Intravitreala injektioner används vid posteriora sjukdomar såsom makuladegeneration och diabetisk retinopati.
Sterilitet är ett absolut krav eftersom ögat är mycket känsligt och kontaminering kan leda till allvarliga infektioner, inflammation och permanenta synskador. Bristande sterilitet i ögonläkemedel kan därför få allvarliga konsekvenser.
Lösningar är homogena och stabila, behöver inte skakas och ger snabb absorption. De sköljs dock bort snabbt och har därför kort effekt. De upplevs som mer komfortabla eftersom de inte innehåller partiklar.
Suspensioner är mindre stabila och måste skakas eftersom partiklar kan sedimentera. De absorberas långsammare men stannar längre på ögats yta, vilket ger längre effekt. De kan däremot ge något sämre komfort och kortvarig dimsyn.
Topikal administrering ger höga lokala koncentrationer och minimerar systemiska biverkningar men har låg biotillgänglighet och kort retentionstid. Systemisk och intravitreal administrering möjliggör behandling av bakre ögat men innebär ökad risk för systemiska eller invasiva biverkningar.
Salvor och geler har högre viskositet än lösningar, vilket gör att de stannar kvar längre på ögats yta och förlänger kontakttiden mellan läkemedlet och ögat.
Biotillgängligheten är låg på grund av den lilla tårvolymen, snabb bortsköljning via blinkning och lacrimalkanalen samt barriärer som kornea. Majoriteten av läkemedlet avlägsnas inom några minuter
Ökad tårproduktion och blinkning sköljer bort läkemedlet och minskar kontakttiden. Lacrimalkanalen leder bort läkemedlet från ögat och minskar absorptionen ytterligare.
Konjunktivan har hög permeabilitet och rik blodförsörjning, vilket gör att läkemedel lätt diffunderar men också snabbt kan försvinna systemiskt. Kornea är däremot en strikt barriär där läkemedel måste vara små och ha en balans mellan vattenlöslighet och lipidlöslighet för att kunna passera genom epitel, stroma och endotel.
pH styr hur mycket av läkemedlet som är joniserat. Den joniserade formen är mer vattenlöslig och stabil i lösning, medan den oladdade formen är mer lipofil och absorberas bättre genom kornea. pH måste därför hållas nära fysiologiskt (ca 6–8) för att ge bra stabilitet, löslighet, absorption och undvika irritation.
Joniseringsgraden styr hur lätt ett läkemedel passerar kornea eftersom epitel och endotel är lipidrikt och släpper igenom mindre joniserade (mer lipofila) molekyler, medan stroma är vattenrikt och begränsar lipofila substanser. pH avgör hur stor andel av läkemedlet som är joniserad respektive icke‑joniserad, och därmed hur väl det kan passera korneas olika skikt. För god absorption krävs därför en balans mellan vattenlöslighet och lipidlöslighet.
Ett vehicle är den vätska eller bärare som läkemedlet är löst eller dispergerat i. Valet av vehicle påverkar läkemedlets löslighet, stabilitet och hur väl ögat tolererar formuleringen, eftersom ögat är mycket känsligt och vehicles inte får innehålla irriterande ämnen.
Viskositetsmodifierande ämnen ökar lösningens viskositet, förbättrar retentionstiden, kontrollerar dropphastigheten och ökar kontakttiden mellan läkemedlet och ögat.
Läkemedel formuleras som salter för att öka vattenlöslighet, förbättra stabilitet och möjliggöra lösningsformulering. Efter administrering sker en pH-beroende jämvikt där den icke-joniserade formen kan absorberas.
För att undvika utspädning och bortsköljning av det första läkemedlet och säkerställa att varje läkemedel hinner absorberas.
Genom att trycka över tårkanalen minskar bortflödet till näsan, vilket ökar lokal effekt i ögat och minskar systemiskt upptag.
Topikala läkemedel har svårt att nå bakre ögonstrukturer på grund av fysiologiska barriärer. Intravitreal administrering levererar läkemedlet direkt till glaskroppen och retina.
Ögats fysiologi gör att läkemedel snabbt sköljs bort och hindras av flera barriärer, vilket gör att endast en mycket liten del når målvävnaden. Därför är det inte läkemedlets inneboende effekt som begränsar behandlingen, utan hur väl det kan levereras. Galeniska strategier som pH‑justering, saltformulering, viskositetshöjning och alternativa administrationsvägar är avgörande för att läkemedlet ska nå rätt plats i tillräcklig koncentration.
