En läkemedelsinteraktion innebär att två eller flera läkemedel tas samtidigt och då påverkar varandras effekt eller biverkningar. Effekten som uppstår kan skilja sig från effekten av varje läkemedel givet var för sig och kan relatera till både farmakodynamik och farmakokinetik.
Synergism:
Två eller flera läkemedel arbetar tillsammans mot samma mål och ger en större effekt än var för sig. (”2+2=5” enligt slide 3)
Potentiering:
Ett läkemedel (A) ökar effekten av ett annat läkemedel (B), även om A inte har egen effekt i samma riktning.
Antagonism:
Ett läkemedel minskar eller blockerar effekten av ett annat. (”Ett läkemedel minskar eller blockerar effekten av ett annat” – slide 3)
Interaktion med metabolism:
Läkemedel kan påverka varandras metabolism, framför allt via cytokrom P450‑enzymer i levern.
Synergism:
Två eller flera läkemedel arbetar tillsammans mot samma mål och ger en större effekt än vad varje läkemedel skulle ge var för sig. Effekten blir alltså förstärkt — 2+2=5 enligt slidesen.
Antagonism:
Ett läkemedel minskar eller blockerar effekten av ett annat. Effekten blir därför svagare än om läkemedlen hade verkat var för sig.
Absorption i mag-tarm kanalen. Via metabolism via levern. Vid binding till plasmaproteiner i blodet, vid verkningstället i vävnad och vid eliminering i njurarna, cirkulation i blodet och ej klassificerbara mekanismer.
pH i magsäcken påverkar läkemedelsabsorption genom att ändra hur mycket av läkemedlet som är joniserat (laddat). Endast den ojoniserade formen kan lätt passera mag‑tarmkanalens slemhinna. När pH förändras – till exempel av antacida eller protonpumpshämmare – förändras läkemedlets joniseringsgrad, vilket gör att absorptionen kan öka eller minska. Därför kan läkemedel som höjer pH i magen påverka upptaget av andra läkemedel.
Endast icke‑joniserade läkemedel passerar lätt genom cellmembran eftersom de är fettlösliga. Cellmembranets inre består av ett opolärt lipidskikt, och bara opolära/ojoniserade molekyler kan lösa sig i detta och diffundera igenom. Joniserade (laddade) läkemedel är mer vattenlösliga och fastnar därför utanför membranet.
Opiater minskar mag‑tarmkanalens peristaltik, vilket gör att tarminnehållet rör sig långsammare. När passagetiden ökar stannar läkemedel längre i tarmen, vilket oftast fördröjer absorptionen men i vissa fall kan öka den eftersom läkemedlet får längre tid att tas upp. Den förändrade peristaltiken gör alltså att opiater kan både fördröja och förändra graden av absorption beroende på läkemedlets egenskaper.
Komplexbildning innebär att ett läkemedel reagerar med andra ämnen, exempelvis katjoner, i mag-tarmkanalen och bildar komplex som inte kan absorberas. Ett exempel är tetracykliner som kan binda till kalcium i mjölk.
Cytokrom P450‑enzymer är leverns viktigaste system för att bryta ned läkemedel, och därför kan de skapa läkemedelsinteraktioner när deras aktivitet förändras.
Detta sker på två huvudsakliga sätt:
För det första kan ett läkemedel hämma ett CYP‑enzym, vilket gör att andra läkemedel bryts ned långsammare. När metabolismen går långsammare stiger läkemedelsnivåerna i kroppen, vilket kan leda till starkare effekt eller till och med toxicitet. Ett typiskt exempel är att grapefruktjuice och azol‑svampmedel hämmar CYP3A4 och därmed ökar effekten av läkemedel som metaboliseras via detta enzym.
För det andra kan ett läkemedel inducera ett CYP‑enzym, vilket betyder att enzymets aktivitet ökar. Då bryts andra läkemedel ned snabbare än normalt, vilket leder till lägre läkemedelsnivåer och minskad effekt. Ett klassiskt exempel är rifampicin, som inducerar CYP3A4 och därför minskar effekten av många andra läkemedel som använder samma enzym.
Sammanfattningsvis påverkar CYP450‑systemet läkemedelsinteraktioner genom att styra hur snabbt läkemedel bryts ned — hämning ger mer läkemedel i kroppen, medan induktion ger mindre.
Enzyminduktion innebär att aktiviteten hos ett läkemedelsmetaboliserande enzym ökar, vilket leder till snabbare nedbrytning och minskad effekt av läkemedel som använder samma enzym. Ett exempel från föreläsningen är rifampicin som inducerar CYP3A4. Enzymhämning innebär att enzymaktiviteten minskar, vilket leder till långsammare nedbrytning och högre läkemedelsnivåer. Grapefruktjuice och svampmedel som ketokonazol hämmar CYP3A4 och kan därför öka effekten av andra läkemedel.
Läkemedel som är bundna till plasmaproteiner är farmakologiskt inaktiva. Endast den fria fraktionen kan ge effekt, metaboliseras och elimineras. Om två läkemedel konkurrerar om samma bindningsställen kan mängden fritt läkemedel öka, vilket ger starkare effekt eller biverkningar. Proteinbundet läkemedel fungerar dessutom som ett reservlager som frisätts långsamt och kan påverka läkemedlets duration.
När två läkemedel konkurrerar om samma receptor avgör deras affinitet och om de är agonister eller antagonister vilken effekt som uppstår. Två agonister kan förstärka eller minska effekten beroende på vilken som binder starkast. Om en antagonist konkurrerar med en agonist minskar effekten eftersom antagonisten blockerar receptorn. Ett exempel från föreläsningen är atropin som har högre affinitet än acetylkolin och därför blockerar dess effekt.
Additiv toxicitet innebär att två läkemedel som var för sig kan ge toxicitet tillsammans ger en större sammanlagd toxisk effekt, eftersom deras toxiska effekter adderas. Detta kan ske även om varje läkemedel ges i normal dos.
Vid nedsatt njurfunktion minskar eliminationen av läkemedel. Detta leder till att läkemedlet kan ackumuleras i kroppen, vilket ger förhöjda plasmakoncentrationer och ökad risk för biverkningar och toxicitet.
Effluxpumpar transporterar aktivt läkemedel ut ur cellerna. I ögat leder detta till att den intracellulära koncentrationen minskar, vilket reducerar läkemedlets effekt. Effluxpumpar finns i flera av ögats barriärer, bland annat i hornhinnan, konjunktivan, blod‑retina‑barriären och ciliarkroppen.
Antikolinergika blockerar parasympatisk stimulering av tårkörteln genom att hämma muskarina receptorer. Detta minskar körtelns aktivitet och leder till minskat tårflöde.
Amiodaron innehåller mycket jod, som lagras mycket i kroppen bla kornea. har lång halveringstid och kan lagras i ögonvävnader. Detta kan ge upphov till biverkningar såsom ljuskänslighet, torra ögon, korneala förändringar och synpåverkan.
Hjärtglykosider kan påverka fotoreceptorer i retina, vilket kan leda till störningar i färgseendet och är ett tidigt tecken på toxicitet. Mer gulgrönt seende pga samtopsi, pga förändrad aktivitet i natrium/kalium atp:aset.
Kortison kan öka det intraokulära trycket genom att orsaka strukturella förändringar i trabekelverket, vilket försämrar avflödet av kammarvatten. Det minskade avflödet leder till en tryckstegring.
Ålder och sjukdom påverkar både farmakokinetik och farmakodynamik. Farmakokinetiskt förändras absorption, distribution, metabolism och framför allt elimination – särskilt på grund av nedsatt njurfunktion och ändrad kroppssammansättning. Farmakodynamiskt ökar känsligheten för läkemedel eftersom receptorsvar och homeostatiska mekanismer försämras. Detta gör att äldre och sjuka får större effekt och högre risk för biverkningar vid vanliga doser.
Indundividuell variation kan påverka både metabolism och eliminering av läkemedel. Genetiska skillnader i läkemedelsmetaboliserande enzymer, framför allt cytokrom P450‑systemet, gör att vissa personer metaboliserar läkemedel snabbare eller långsammare. Variation i lever- och njurfunktion, exempelvis vid åldrande eller sjukdom, påverkar också hur snabbt läkemedel bryts ned och utsöndras. Nedsatt njurfunktion hos äldre leder till långsammare elimination, och genetiska skillnader i enzymer kan ge både ökad och minskad metabolism beroende på fenotyp.
Personanpassad medicinering är viktig eftersom patienter svarar olika på läkemedel beroende på individuella faktorer som genetik, ålder, sjukdomsgrad och organfunktion. Genom att anpassa behandling efter individens specifika profil kan man maximera effekten, minska risken för biverkningar och undvika ineffektiv behandling.
Fas I: Friska frivilliga – säkerhet och dos
Fas II: Mindre patientgrupp – effekt och biverkningar
Fas III: Stora studier – jämförelse med placebo/standard, underlag för godkännande
Godkännande: EMA/Läkemedelsverket bedömer effekt och säkerhet
Fas IV: Uppföljning i verklig användning – sällsynta biverkningar
