Utilisateur
Den studerar relationen mellan fysiska stimuli och hur det upplevs sensoriskt
Minsta skillnad i stimuli som kan uppfattas
Webers lag beskriver minsta möjliga märkbara skillnaden i stimuli. Där kan man se att hur stor förändringen i stimuli behöver vara för att få en märkbar effekt beror på hur stark ursprungsintensitet är. Tex om du du bär 1 kg kommer du snabbt märka om du lägger på 100 gram till. Detta kommer du inte mörka om du bär 50 kg och lägger på 100 gram till. Då behövs en högre vikt för att få märkbar skillnad.
Detta kan räknas ut genom skillnad i intensitet/ursprunglig intensitet= konstant siffra för respektive sinne
Tex inom vikt motsvarar det ca 10%
Fechners lag bygger vidare på webers lag men sätter det mer i proportion i hur det upplevs. Dvs att om du bär 1kg och lägger på 100 gram kommer det att märkas tyngre, men om du har 90 kg och lägger på 9 kg kommer den förändringen inte kännas lika mycket, eftersom det redan upplevs väldigt tungt från början. Med andra ord så kommer stimulit vara stakare än själva uppleva förändingen vilket går att se i en kurva
I början ökar upplevelsen snabbt men kommer sedan att plana ut.
Steven power lag beskriver sambandet mellan sinnena och hur vi upplever en förändring i stimuli i potensform. Den visar att att trots att ljusstyrkan kanske ökar 10 gånger, så kommer vi att uppleva den som 2-3 gångare starkare än ursprungligen. Visas av formeln:
S=k⋅I upphöjt i n
Där S=Upplevd styrka
I=fysisk stimulistyrka
N= potensen 0,3-0,5 för ljus
K= Skalningsfaktor (ev viktigt, N är det viktiga att känna till)
Med andra ord gör potensen att ljuser kommer upplevas mindre ljust än vad förändringen egentligen är eftersom potensen är mindre än 1. Detta beror på ögonens förmåga att anpassa sig till ljus. Det är alltså n som gör att vi kommer uppleva ljus som mindre ljust i verklgheten.
Minsta skillnad mellan två stimuli som kan uppfattas (ex: regnet blir kraftigare).
Minsta stimulusstyrka som precis kan upptäckas (ex: första gången du märker regndroppar).
Bokstavsstorleken ökar logaritmiskt eftersom vår perception av stimulus växer logaritmiskt enligt Fechners lag. Detta gör att varje rad upplevs som en lika stor skillnad för hjärnan, trots att den fysiska storleksskillnaden inte är linjär. Detta är för att vi ska kunna se en märkbar skillnad
E-bokstäverna i synskärpetester är uppbyggda i ett 5×5 rutnät. Linjetjockleken motsvarar 1/5 av bokstavens höjd och är lika bred som mellanrummen. Denna linjetjocklek motsvarar den minsta synliga detaljen, alltså ögats minsta angulära upplösning.
E-bokstäverna i synskärpetester (t.ex. Snellen eller logMAR) är konstruerade i ett 5×5 rutnät.
Bokstavens höjd och bredd delas in i fem lika stora delar.
Linjetjockleken = 1/5 av bokstavens höjd.
Mellanrummen mellan linjerna är också 1/5 av höjden.
På så sätt blir förhållandet mellan linjer och mellanrum alltid detsamma, oavsett bokstavens storlek.
👉 Detta gör att bokstäverna är standardiserade, och linjetjockleken kan användas för att mäta ögats minsta angulära upplösning
1:Justeringsmetoden: Försökspersonen själv justerar stimulit tills det precis blir synligt/osynligt.
Snabb och enkel, men grov och oprecis → risk för fel eftersom ”stoppet” inte blir exakt.
Exempel: använts för att välja ut vilka bokstäver som ska finnas på syntavlo
2: Gränsmetoden: Vanligaste metoden i klinik (syn, hörsel).
Stimuli presenteras i stigande eller fallande ordning:
Nedåtgående: stor → mindre bokstäver tills de inte längre kan ses.
Uppåtgående: liten → större bokstäver tills de kan ses.
Tröskeln = punkten där stimulus går från synligt → osynligt (eller tvärtom).
Enkel men kan påverkas av förväntanseffekt (patienten gissar när det ska ta slut)
3: Stegmetoden: Variant av gränsmetoden, mer exakt.
Stimulus ändras upp/ner runt tröskeln: ser – inte ser – ser – inte ser.
Upprepas många gånger, sedan tas medelvärdet av vändpunkterna.
Ger den mest tillförlitliga uppskattningen av tröskeln.
Kräver dock fler presentationer och är svårare att göra med fasta tavlor → används ofta i datorbaserade tester.
4: Konstanta stimulin
Förbestämda stimulusnivåer (t.ex. kontraster) visas många gånger i slumpad ordning. Patienten svarar ja/nej varje gång. Resultatet ger en S-formad kurva, och tröskeln definieras som punkten där stimulit ses i 50 % av försöken. Metoden är mycket exakt men tidskrävande → används mest i forskning.
Forced choice innebär att patienten alltid måste ge ett svar, även om de är osäkra. Detta minskar effekten av om en person är ”ja-sägare” eller ”nej-sägare”, eller påverkas av humör/trötthet. Exempel är att tvinga patienten att gissa på bokstäver eller välja mellan två alternativ (vänster/höger). Tröskeln sätts vid ca 75 % rätt, vilket ligger mellan chansnivå (50 %) och perfekt (100 %), och ger mer tillförlitliga resultat
Det är ett test där du har ett konstant stimuli men samtidigt ska urskilja ett annat stimuli.
Ex att du har ett brus och ska urskilja olika pip under testet.
Testet tar hänsyn till två saker. Känslighet (hur bra de kan urskilja stimulit) och bias (hur deras svarstil är) Låg tröskel på bias ger många tryck, ger i sin tur få missar men samtidigt många feltryck. Tvärtom gäller vid hög tröskel på bias.
Om stimulit visas men patienten säger ”nej” → falskt negativt.
Om inget stimulivisas men patienten ändå trycker → falskt positivt.
Amsler grid är ett rutmönster som används som screening för att upptäcka skotom eller förvrängningar vid näthinnesjukdomar. Det bygger helt på patientens subjektiva upplevelse och ger inga kvantitativa mått, utan bara en indikation på om något är fel. Ser patienten förvrängda linjer eller mörka fläckar kan det tyda på en sjukdomsprocess i näthinnan.
ERG mäter näthinnans elektriska aktivitet när den stimuleras av ljus. Elektroder placeras under ögat och signalen jämförs med en referenselektrod på pannan. Kurvorna visar olika vågor: A-vågen från fotoreceptorer, B-vågen från bipolära celler och C-vågen från pigmentepitelet. Vilka vågor som är nedsatta visar var i näthinnan problemet sitter. Det är en objektiv metod och används ofta på barn och vid diagnostik av ärftliga näthinnesjukdomar.
VEP mäter hjärnans svar på visuella stimuli via elektroder på bakhuvudet. Patienten får se ljusblixtar eller mönster, och svaret registreras som kurvor. Man tittar särskilt på hur snabbt signalen kommer fram och hur stark den är – om signalen är försenad kan det tyda på sjukdom i synnerven (t.ex. inflammation i synnerven). VEP används kliniskt för att undersöka synnerven och för att bedöma synförmåga hos små barn som inte kan samarbeta. Genom att jämföra med ERG kan man skilja på problem i näthinnan (retinala) och problem i synnerven eller hjärnans synområden
fMRI visar hjärnans aktivitet i realtid genom att registrera förändringar i syresatt blod. När en region arbetar hårdare får den ökat blodflöde, vilket kan mätas i scannern. På så sätt kan man se vilka hjärnområden som aktiveras av olika stimuli, till exempel ansikten eller föremål. Metoden används mest i forskning för att kartlägga hur hjärnan bearbetar synintryck, men också i vissa kliniska sammanhang. Den visar både var och när hjärnan aktiveras under visuell bearbetning.
