I alverolerna
Diafragma
Det tunna celllagret i alveolerna gör att gaserna (framförallt koldioxid och syre) lättare kan diffundera ut och in i blodomloppet
Småhår som skyddar luftvägarna från skräp och annat att ta sig ned i luftvägarna
Bägarcellerna utsöndrar slem, slemmet fångar i sin tur upp skräp, bakterier mm. Cilierna hjälper sedan till att transportera upp slemmet till svalget, där det kan sväljas eller hostas upp, detta skyddar lungorna
Makrofager i alveolerna fagocyterar (äter upp) små partiklar, bakterier och annat skräp som kan ha tagit sig förbi cilierna och slemmet, vilket hjälper till att skydda lungorna från infektioner och skador.
Mängden luft i ett andetag är detsamma som tidalvolymen. Ofta kring 0,5 liter per andetag
Mängden luft som inte kommer med ut vid utandning efter en inandning. Mellan 1-2,5 liter. Viktigt för att lungorna inte ska kollapsa helt vid utandning
Den volym en person kan andas ut efter en maximal inandning.
3,7-5,3 liter för kvinnor
4,5-6,5 för män
Den volym som når alveolerna, om ett normalt andetag är 500 ml, försvinner ca 150 ml på väg ned till alvolerna
Den blir mindre, beror först och främst på att varje andrag får mindre volym. Då all luft inte når alveolerna så blir det därmed mindre syre som når alveolerna vid hyperventilering
Desto längre snorkel, desto större deathspace, dvs desto mindre syre som når alveolerna
Det är partialtrycket som driver gasutbytet i alveolerna. Ett lägre partialtryck för koldioxid i alveolerna än i lungkapillärerna gör att koldioxid lämnar blodet, diffunderar ut i alveolerna och andas ut ur kroppen.
Tvärtom gör ett högre partialtryck för syre i alveolerna än i lungkapillärerna att syret diffunderar in i blodet och transporteras vidare via lungvenerna.
I allra flesta fall bundet till hemogloin, men även fritt flytande i plasman
I de flesta fall som bikarbonat, men i vissa fall bundet till hemoglobin men även löst i plasman.
Hemoglobinets affinitet för syre minskar vid lägre pH (surare miljö) och vid högre koldioxidnivåer, vilket kallas Bohr-effekten. Detta gör att syre lättare släpps av i vävnader där metabolismen är hög och koldioxidproduktionen är större.
Syret släpps därmed där det behövs som mest i kroppen
Andningstakten kontrolleras automatiskt av det autonoma nervsystemet men kan också påverkas viljemässigt. Den styrs från andningscentrum i förlängda märgen (medulla oblongata) och pons.
Kemoreceptorer för CO₂, O₂ och pH finns i aortabågen och halsartärerna (perifera kemoreceptorer) samt i hjärnstammen (centrala kemoreceptorer). Främst reagerar kroppen på ökade CO₂-nivåer och sänkt pH, vilket stimulerar ökad andning.
Vi får ett högre parisaltryck under vatten. Detta gör att koldioxiden diffunderar till blodet istället för alveolen och ut ur kroppen, blodet blir därmed surare.
Vid dykning med tuber löser sig kväve (N₂) i blodet och kroppens vävnader på grund av det höga trycket. Vid en snabb uppstigning kan kvävebubblor frigöras, vilket kan blockera blodkärl och orsaka dykarsjuka. Detta kan ge symtom som smärta, neurologiska problem och i vissa fall medvetslöshet.
Vid djupa dyk kan kväve också ha en narkotisk effekt (kvävnarkos), vilket kan ge en euforisk känsla liknande lustgas
På hög höjd minskar luftens partialtryck, vilket leder till ett lägre syretryck i alveolerna. Kemoreceptorer känner av detta och stimulerar en ökad andningsfrekvens (hyperventilation) för att ta in mer syre.
Den ökade andningen leder till att mer koldioxid andas ut, vilket höjer blodets pH (respiratorisk alkalos).
På längre sikt anpassar sig kroppen genom att öka produktionen av röda blodkroppar och hemoglobin, vilket förbättrar syretransporten i blodet
Höjdsjuka kan uppkomma om jag går upp på hög höjd för snabbt utan att successivt vänja mig. Det beror på att kroppen får för lite syre eftersom den inte hinner anpassa sig. På kort sikt försöker kroppen kompensera genom att öka andningen (hyperventilation), men om anpassningen inte räcker kan symtom på höjdsjuka uppstå. På längre sikt förbättras syretransporten genom ökad produktion av röda blodkroppar och mer hemoglobin