Imperialism, Nationalism, Industrialisering/Kapprustning och Allianser. Imperialism innebär att ett land tar över ett annat och gör det till en koloni. Denna kolonin lyder under landet som tog över det. Nationalism innebär att man känner en stark gemenskap till sitt land. Man bygger sin identitet kring landet man bor i och vill visa sitt land som det bästa. Kapprustning innebär att olika länder tävlar om vem som kan ha störst armé och bäst vapen. Detta är en bifaktor av industrialiseringen. Allianser innebär att olika länder sluter pakter (kontrakt) att hjälpa varandra militärt och med resurser.
Gavrilo Princip var en serbisk nationalist och terrorist som önskade frihet för ett Serbiskt område som låg i kejsardömet Österrike-Ungern. Princip sköt därför Kronprinsen av Österrike-Ungern, Franz Ferdinand, när han var på statsbesök i staden Sarajevo. Detta dådet kallas därför Skottet i Sarajevo. Detta blev även det som till slut utlöste det första världskriget.
Svarta veckan var en internationell kris som skedde efter Skottet i Sarajevo. Skottet hade fått flera länder att mobilisera sina arméer och de två allianserna, Ententen och Centralmakten, var nu på gång att strida mot varandra.
Tyskland var ett väldigt ungt land (enades som en nation på 1870-talet) och hade en vilja att visa sin styrka jämte de äldre nationerna (särskilt Storbritannien). När konflikten mellan Österrike-Ungern och Serbien började, hetsade Tyskland upp konflikten för att kriget skulle starta och få en chans att visa sin styrka.
Den industriella utvecklingen hade lett till en mängd nya, moderna vapen som ändrade sättet man kom till att strida på. Exempel på nya vapen som utvecklades var eldkastaren, stridsvagnen, giftgasen, flygplanen och kulsprutan.
Kriget på Västfronten skedde i skyttegravar, diken som soldaterna bodde i och stred från. Man bytte skyttegravar konstant och stred fram och tillbaka på slagfälten, utan någon vinnare. Detta bidrog till krigets längd. Skyttegravarna var dessutom smutsiga och leriga. De fylldes ofta med vatten och mängder av råttor.
Soldater från båda sidorna (Ententen och Centralmakterna) slöt en kortvarig fred över julhelgen där de spelade fotboll, bytte cigaretter, godis och bilder med varandra. Deras ledare, generaler och kungar gav order att striderna skulle fortsätta och freden mellan soldaterna tog slut.
Västfronten utspelade sig på gränsen mellan Frankrike, Belgien och Tyskland. De som främst stred var Storbritannien och Frankrike mot Tyskland. Konflikten var ett skyttegravskrig där ingen stod som tydlig vinnare.
Östfronten utspelade sig på gränsen mellan Ryssland och Tyskland och Österrike-Ungern. Ryssland kunde mobilisera snabbt, men var inte förberedd för strid på grund av dålig industri och missväxt i landet. Tyskland och Österrike-Ungern som hade en bättre armé, kunde därför besegra Ryssland. Den vinnande sidan på Östfronten blev Centralmakterna.
Kolonierna på andra delar av världen (Afrika, Sydamerika, Asien och Australien) styrdes av de europeiska stormakterna under kriget. De blev därför skyldiga att delta i kriget och strida mot varandra. De europeiska stormakterna värvade även soldater från dessa kolonier och förde dem till Europa.
Europa, Asien och Afrika. Dessa tre kontinenter blev slagfälten för kriget.
Osmanska riket, som var en del av Centralmakten, hade tillgång till olja nere i Mellanöstern och erbjöd att frakta oljan upp till Europa via järnväg till sina allierade. Ententen (särskilt Storbritannien) såg detta som ett hot mot dem och gjorde en pakt med de arabiska klanerna nere i Mellanöstern. Klanerna skulle sabotera osmanernas järnväg och som belöning när kriget var över, få landområdena som Osmanska riket styrde över i Mellanöstern. Efter kriget behöll Storbritannien dessa områden.
Storbritannien, Frankrike, Ryssland och USA (även Serbien, Japan, Italien (1915-1918) och Portugal)
Tyskland, Österrike-Ungern och Osmanska riket (även Italien (1914) och Bulgarien)
Förlusterna i kriget på Östfronten och det ökade missnöjet i landet skapade uppror bland Rysslands invånare. De började sympatisera mer med Bolsjevikerna (kommunisterna) och önskade dra sig ur kriget.
USA hade hjälpt Ententen genom att skicka mat och resurser till Storbritannien, men ännu inte själva stridit. Tyskland, för att hindra USA från att hjälpa Ententen, sänkte de amerikanska fraktfartygen med sina u-båtar. USA såg till slut detta som en krigsförklaring då amerikanska medborgare och civila dog när skeppen attackerades och gick med i Ententen. USA bidrog därför med nya pigga soldater, som ännu inte var utmattade från kriget och hjälpte Ententen att segra.
Tyskland hade inte stryka eller ork att möta USA i strid. Deras soldater var utmattade av fyra års krig och hade ingen krigslust. Kriget hade dessutom tagit slut på deras mat och nu vara landet på svältgräns. Utan mat och villiga soldater kunde Tyskland inte fortsätta kriget.
Versaillesfreden 1919 innebar att de vinnande länderna (Storbritannien, Frankrike och USA) bestämde fredsvillkoren och hur Centralmakterna skulle bestraffas. Centralmakterna fick inte protestera, utan var tvungna att gå med på villkoren. Namnet kommer från lokalen, Solkungens slott i Versailles, där freden bestämdes.
Tyskland straffades hårt efter kriget. Landet blev av med alla sina kolonier och landområden de tagit under kriget. Deras militär minskades enormt, Wilhelm II tvingades avgå som kejsare och de blev tvungna att betala ett enormt skadestånd till de vinnande länderna. Skadeståndet innebar att Tyskland tryckte mer pengar för att kunna betala sin skuld. Att trycka mer pengar innebar dock att de förlorade sitt värde (ekonomisk inflation) och Tyskland hamnade i en ekonomisk kris.
Österrike-Ungern splittrades och blev tre länder. Österrike, Ungern och Jugoslavien. Kejsardömet avskaffades.
Osmanska riket tappade sina landområden till Storbritannien och Frankrike. Riket löstes upp och kvar blev vad som idag är Turkiet. Under 1920-talet moderniserades Turkiet med hjälp av Mustafa Kemal (Atatürk - Turkarnas fader).
Misären och förnedringen Tyskland genomled skapade ett enormt hat bland fanatiker. Dolkstötslegenden började formas som felaktigt skyllde Tysklands förlust i kriget på judarna. Man menade att judarna hade förrått Tyskland genom att övertala den tyska regeringen att ge upp, när Tyskland var nära seger. Från detta formades senare Tysklands Nazistparti, som under 1920-talet utnyttjade missnöjet för att få makten i Tyskland.