Utilisateur
Homeostas är kroppens förmåga att upprätthålla en stabil och balanserad inre miljö trots yttre förändringar. System ska upprätthållas är:
- kroppstemperatur
- pH-värde
- vätskenivåer
- blodsocker
så att dessa hålls inom ett optimalt intervall för att kroppen ska fungera effektivt.
1. Normalt förhållande
2. Avvikelse
3. Sensor som uppfattar avvikelsen
Kontrollcenter
4. Effektor
5. Korrektion
2 och 3 samlar Information och 4 och 5 ger korrigerande kommandon.
Nervsystemet och det endokrina systemet
Nervsystemet:
- Kemiska budbärare som förmedlar effekten: Neurotransmittorer som frisättes lokalt (i synaps)
som svar på nervimpuls
- Typ av mottagarceller: Andra neuron, muskelceller och
körtelceller
- Tid till effekt: Bråkdelar av en sekund
- Effektens varaktighet: Kortvarig
Endokrina systemet
- Kemiska budbärare som förmedlar effekten: Hormoner som sprids genom blodet till vävnader i hela kroppen.
- Typ av mottagarceller: Praktiskt taget alla typer
av celler i kroppen.
- Tid till effekt: Från några sekunder upp till flera dagar.
- Effektens varaktighet: Långvarig
kommunikationen kan ske via blodbanan, lokalt i ett område direkt mellan celler eller vara själv genererande av cellen:
- Endokrin cell som producerar hormoner --> ut till blodet --> fångas upp av "rätt" cell med passande receptorer i membranet
- Parakrin cellsignalering (eller lokala hormoner) - producerar hormoner från endokrin celler som direkt hittar till rätt cell via vävnadsvätska med passande receptorer
- Autokrin cellsignal - producerar hormoner från endokrin celler som direkt hittar att de passar på det egna recptorerna på cellen = stimulerar sig själva
1. Nervceller styrs av både elektriska signaler och kemiska signaler
2. Enodkrina systemet styrs endast av kemiska signaler
För att kommunikationen ska fungera måste särskilda kontaktpunkter på cellernas ytor finnas receptorer – som kan svar på de kemiska budbärarna
Styrsystemens mekanismer
Återkoppling – feedback
- Negativ (vanligast)
- Positiv (ex. oxytocin)
Hypothalamus till Hypofysen till Endokrin körtel till Målceller
Kontrollen av vätskevolym och salthalt i kroppen är ett
samarbete mellan:
- Centrala nervsystemet
- Cirkulationen
- Det endokrina systemet
- Njurarna
Ska ligga i intervallet 7,35 till 7,45
- För lågt pH-värde i kroppen = acidos
- För högt pH-värde i kroppen = alkalos
Regleras av:
- Buffertsystemet
- Respiartionssystemet
- Njurarna
Ett buffertsystem består av syra + bas
- Syror kan avge H+ dvs de höjer vätejonkoncentrationen → pH sjunker
- Baser kan binda H+, dvs de sänker vätejonkoncentrationen → pH ökar
Buffertsystem reglerar pH momentant
Olika buffertsystem i kroppen:
- Kolsyra-bikarbonatbuffert (kroppens viktigaste buffertsystem)
- Fosfatbuffert:
- Hemoglobinbuffert:
- Proteinbuffert:
- Stimulerar andningscentrum i hjärnstammen (mäter mängden H+ joner från CO2 jonerna i ceribrospinalvästkan i hjärnstammen)
- Andningsfrekvensen ökar
- Mer koldioxid ventileras ut
- pH-värdet stiger
CO 2 + H2O -- H2CO3 -- H+ + HCO3-
Njurarna reglerar kroppens pH-värde genom att utsöndra vätejoner (H⁺) och återabsorbera bikarbonat (HCO₃⁻) i proximal tubuli, distal tubuli och samlings rören i njurarnas neufroner.
1. Proximala tubuli: I denna del av nefronet utsöndras vätejoner (H⁺) aktivt från blodet till urinfiltratet. Samtidigt återabsorberas bikarbonat (HCO₃⁻) från urinfiltratet tillbaka till blodet. Detta hjälper till att minska mängden syra i kroppen och höja pH-värdet.
2. Distala tubuli och samlingsrören: Här finjusteras pH-regleringen. När blodets pH är för lågt (surt), utsöndras fler vätejoner i urinen, och mer bikarbonat återabsorberas till blodet. Om blodet är för basiskt (högre pH), minskar utsöndringen av vätejoner och mer bikarbonat utsöndras i urinen för att sänka pH-värdet.
3. Hormonell reglering: Aldosteron, ett hormon från binjurarna, spelar en viktig roll genom att öka natriumåterabsorptionen i distala tubuli och samlingsrören. Detta leder indirekt till ökad utsöndring av vätejoner, vilket hjälper till att reglera pH.
Kroppen reglerar blodsockerhalten (glukosnivån) genom två huvudsakliga hormoner: insulin och glukagon, som produceras i bukspottkörteln.
- Insulin: När blodsockernivån är hög, till exempel efter måltid, frisätts insulin. Insulin hjälper celler att ta upp glukos från blodet för att användas som energi eller lagras som glykogen i levern och musklerna. Detta sänker blodsockernivån.
- Glukagon: När blodsockernivån är låg, till exempel mellan måltider, frisätts glukagon. Glukagon stimulerar levern att omvandla lagrat glykogen till glukos och släppa ut det i blodet, vilket höjer blodsockernivån.
Dessa två hormoner arbetar tillsammans för att hålla blodsockret inom ett stabilt och optimalt intervall.
Kroppen reglerar sin inre temperatur genom ett system som kallas termoreglering, som styrs av hypotalamus i hjärnan. När kroppstemperaturen avviker från det normala (runt 37°C), vidtar kroppen åtgärder för att justera den:
Om kroppen är för varm - hypertermi: Hypotalamus signalerar för att vidga blodkärlen (vasodilation) så att mer blod kan flöda nära huden, vilket ökar värmeavgeströmningen. Svettning aktiveras också för att kyla ner kroppen genom avdunstning.
1. Höjning av central och/eller perifer kroppstemperatur
2. Öppning av värmeberoende (jon)kanaler ger aktionspotential
3. Temperaturcentrum i hypothalamus
4. Signalering via autonoma nervsystemet -- Vasodilatation av kärl i huden + ökning av svettproduktion i huden -- Sänkning av kroppstemperaturen
Om kroppen är för kall - hypotermi: Hypotalamus signalerar för att blodkärlen ska dra ihop sig (vasokonstriktion) för att bevara värme, och musklerna kan börja skaka (frossa) för att producera värme genom muskelaktivitet.
1. Sänkning av central och/eller perifer kroppstemperatur
2. Öppning av köldberoende (jon)kanaler ger aktionspotential
3. Temperaturcentrum i hypothalamus
4. Signalering via autonoma nervsystemet
5. Aktivering av skelettmuskulatur (huttring) + Vasokonstriktion av kärl i huden -- Höjning av kroppstemperaturen
Genom dessa mekanismer håller kroppen sin temperatur inom ett optimalt intervall för att upprätthålla normala fysiologiska funktioner.
- Hypertoni: Ett blodtryck som är över 140/90 mmHg anses generellt vara för högt och kan öka risken för hjärt-kärlsjukdomar, stroke och njurskador.
- Hypotoni: Ett blodtryck under 90/60 mmHg anses vara för lågt och kan orsaka symtom som yrsel, trötthet eller svimning.
Acidos: När pH-värdet är för lågt (syraökning i blodet), vilket betyder att blodets pH är under 7,35. Detta kan orsakas av överproduktion av vätejoner eller oförmåga att eliminera dem effektivt.
Alkalos: När pH-värdet är för högt (för hög alkalinitet i blodet), vilket betyder att blodets pH är över 7,45. Detta kan uppstå vid förlust av vätejoner eller för mycket bikarbonat i blodet.
Hypernatremi: När natriumhalten i blodet är för hög, vilket kan inträffa vid vätskebrist, överdriven natriumintag eller vissa sjukdomar. Detta kan leda till symtom som törst, förvirring, och i allvarliga fall, koma eller död.
Hyponatremi: När natriumhalten i blodet är för låg, vilket kan orsakas av överdriven vätskeintag, vissa mediciner eller njurproblem. Symtom kan inkludera huvudvärk, illamående, förvirring och i svåra fall, anfall eller koma.
Hypervolemi: När kroppen har för mycket vätska, vilket kan orsakas av överdriven vätskeintag, njurproblem eller hjärtsvikt. Detta kan leda till ödem (vätskeansamling i vävnaderna), andningssvårigheter och högt blodtryck.
Hypovolemi: När kroppen har för lite vätska, vilket kan uppstå vid uttorkning, blödning eller vätskeförlust genom kräkningar, diarré eller svettning. Symtom inkluderar törst, yrsel, lågt blodtryck och i allvarliga fall, chock.
Hyperglykemi: När blodsockernivån är för hög. Detta kan orsakas av diabetes, insulinresistens eller andra faktorer. Symtom på hyperglykemi inkluderar ökad törst, trötthet, suddig syn och i allvarliga fall kan det leda till diabetisk ketoacidos eller hyperosmolar hyperglykemisk tillstånd.
Hypoglykemi: När blodsockernivån är för låg. Detta kan bero på för mycket insulin, för lite mat, intensiva fysiska aktiviteter eller andra orsaker. Symtom på hypoglykemi inkluderar svettningar, skakningar, förvirring, hjärtklappning och om det inte behandlas kan det leda till medvetslöshet eller kramper.