* Reglera vatten och saltbalans, jonbalans, samt syra bas balans.
* Avlägsna restprodukter
*Glukoneogenes (mindre viktigt)
1. Filtration - Blodet filtreras i njuren glomeruli. Då filtreras vatten, små molekyler, joner och avfallsprodukter från blodet in till njurens kapsel (Bowmans kapsel). De större molekylerna som proteiner och blodceller stannar kvar i blodet. När filtreringen är klar har primärurin bildats.
2. Reabsorption - Primärurinen passerar genom olika delar av nefronet. Här återupptas vatten, glukos, aminosyror och elektrolyter (tex natrium och kalium) från urinröret tillbaka till blodet.
3. Sekretion - Vid det här steget transporteras avfallsprodukter (som läkemedel eller vätejoner) bort från blodet till urinröret. Detta hjälper till att reglera kroppens pH och elektrolytbalans.
Primärurin: Består av samma ämnen som finns i blodplasman, med undantag för de större molekylerna som proteiner och blodceller som inte kan filtreras in i nefronet. Den innehåller därför vatten, elektrolyter (som natrium och kalium), glukos, aminosyror, urea och andra små molekyler. Primärurinen är mycket större i volym än sekundärurinen eftersom en stor del av vätksna kommer att reabsorberas.
Sekundärurin: Sekundärurin är den vätska som kvarstår efter att kroppens nödvändiga ämnen har återabsorberas och eventuella avfallsprodukter har sekreteras. Det är denna urin som slutligen utsöndras från kroppen. Det är detta vi faktiskt kissar ut.
Det tyder på ett tillstånd som kallas glukosurin. Detta sker eftersom att njurarna inte kan kan absorbera allt urin. Antingen pga att urinnivåerna är såpass höga, eller att absotionsförmågan är försämrad. Beror i regel på diabetes
GFR= Hur mycket blod som filtreras genom glomeruli vajre minut. Med andra ord ett mått på njurarnas förmåga att filtrera blodet och producera urin.
1: Hydrostatiskt tryck i glomerulus-driver vätska ut i bowmans kapsel
2: Hydrostatiskt tryck i bowmans kapsel- motverkar filtrationen
3: Kolloidosmotiskt tryck i glomerulus- drar vätska tillbaka in i blodet (Det tryck som skapas när när proteiner drar till sig vatten, oftast albumin)
4: Kolliodosmotiskt tryck i bowmans kapsel?
normalt verkningslöst, men kan ha en negativ effekt om proteiner finns där.
GFR styrs av ett dynamiskt samspel mellan olika stryck i glomeruli och Bowmans kapsel. Den primära funktion för att upprätthålla en effektiv filtrering är det glomerulära hydrostatiska trycket (PGC), medan kolloidosmotiskt tryck och hydrostatiskt tryck i Bowmans kapsel motverkar filtrationen. En balans mellan dessa krafter är avgörande för att njurarna ska kunna filtrera blodet på ett effektivt sätt.
Det höga trycket i vas afferens jämfört med det lägre trycket i Bowmans kapsel avgör storleken på GFR. Sidan 370 sista stycket.
Myogen reglering: När blodflödet ökar, sträcks de afferenta arteriolerna, vilket leder till öppning av kalciumkanaler och kontraktion av muskulaturen i arteriolerna. Detta minskar blodflödet och stabiliserar GFR.
Återkoppling från tubulus (tubuloglomerulär feedback): När flödet genom macula densa är högt, frisätts adenosin, vilket får de afferenta arteriolerna att kontrahera och minska blodflödet, vilket hjälper till att upprätthålla en konstant GFR.
Hormoner och det autonoma nervsystemet: Vid lågt blodtryck frisätts renin, vilket leder till bildandet av angiotensin II. Detta hormon orsakar konstriktion av både afferenta och efferenta arterioler, vilket ökar blodtrycket och GFR. Dessutom påverkar angiotensin II frisättningen av aldosteron och ADH, som hjälper till att reglera blodvolym och vätskebalans.
juxaglomeulära apparaten reglerar följade saker:
Kortfattat: Macula densa håller trycket konstant och relgerar Blodtryck och GFR vid behov.
Macula Densa: Reglerar Nacl koncentrationen genom att signalera till afferenta arteriolerna att öka eller minska blodflödet till glumerus(GFR). Om koncentrationen är för hög filtereras blodet för snabbt och tävrtom.
1. Renin - Aktiverar RAAS för att reglera blodtryck och vätskebalans
2. Erytropoietin- Stimulerar produktion av röda blodkroppar vid syrebrist.
3. Kalcitriol (aktivt vitamin D) - Reglerar kalcium-och fosfatbalans i kroppen
RAAS (Renin-Angiotensin-Aldosteron-Systemet) är ett system i kroppen som styr blodtryck och vätskebalans. När blodtrycket eller blodvolymen sjunker, frisätter njurarna renin, som startar en kedjereaktion som skapar angiotensin II,som orsakar vasokonstriktion och stimulerar aldosteron- och ADH-frisättning.
Öka natrium- och vattenreabsorption samt stimulera törst, vilket höjer blodvolymen och blodtrycket.
Systemet kan också vara överaktivt vid vissa tillstånd, som högt blodtryck och hjärtsvikt.
Detta leder till att blodkärlen drar ihop sig och att njurarna sparar salt och vatten, vilket ökar blodtrycket och volymen.
Reabsorption av vatten och natrium sker genom flera steg i nefronet. Först sker filtrering i glomerulus, där blodet renas och primärurin bildas. Cirka 2/3 av natriumet reabsorberas redan i proximala tubuli genom aktiv transport via Na⁺/K⁺-ATPase, vilket samtidigt drar med sig vatten genom osmos.
I Henles slynga sker en koncentrationsprocess. I den nedåtgående delen är tubuli genomsläppligt för vatten, vilket gör att vatten lämnar och tas tillbaka till blodet genom osmos, eftersom omgivningen har en högre salthalt. I den uppåtgående delen är väggen vattentät, men istället transporteras natrium och klorid aktivt ut, vilket sänker koncentrationen i tubulusvätskan.
I distala tubuli och samlingsrören finjusteras vatten- och natriumupptaget. Aldosteron stimulerar upptaget av natrium i dessa delar, medan ADH gör samlingsrören mer genomsläppliga för vatten. När ADH frisätts tas mer vatten tillbaka till blodet, vilket leder till en mer koncentrerad urin. Dessa mekanismer säkerställer att kroppen behåller rätt mängd vatten och salter beroende på behov.
Mått på njurarnas förmåga att eliminera att helt och hållet rena blodet på ett ämne
Blodet som inte går igenom glomerulus går vidare till vasa recta. Där skickar vasa recta ut natrium och klor, vilket ökar koncentrationen av joner i omgivningen. Den högre jonkoncentrationen gör att vatten kan vandra över genom osmos. Vasa recta hjälper till att driva osmosen och upprätthåller balansen. Blodet i vasa recta rör sig i motsatt riktning jämfört med vätskan i tubulus, vilket gör att motströmsprincipen fungerar och osmotiska gradienter kan upprätthållas.
Detta system gör det möjligt för njuren att koncentrera urinen och spara vatten.
A: Effekt av ADH i tubulus: ADH (vasopressin) gör att vattenkanaler, kallade aquaporiner, öppnas i samlingsrören och de distala tubuli, vilket ökar reabsorptionen av vatten tillbaka till blodet. Detta leder till att mer vatten sparas i kroppen och urinvolymen minskar. Ökad vattenpermabilitet. SE bild på telefonen.
b) Vid ett stort intag av vatten: När du dricker mycket vatten, minskar ADH-utsläppet för att hindra för mycket vatten från att tas upp. Detta leder till att mer vatten utsöndras som urin, vilket ökar urinmängden.
c) Om plasmavolymen minskar: När plasmavolymen minskar (t.ex. vid uttorkning), ökar utsöndringen av ADH. Detta gör att mer vatten reabsorberas i njurarna, vilket minskar urinmängden och hjälper till att bevara vätska i kroppen.
Den primära regleringen av PH styrs genom reglering av andningen, vilket tar in syre och skapar koldioxid som går ut. När vi andas ut koldioxid kan stiger PH-värdet. Koldioxiden kan nämligen omvandlas till kolsyra som kan släppa ifrån sig vätejoner (h+) och göra blodet surare. Därmed är andningen central och för om PH är för lågt kan man andas mer vilket gör att vi får mindre fritt (h+). Minskad andning blir tvärtom.
En annan viktig funktion värd att nämna är att bikarbonat hjälper till att neutralisera överskott av vätejoner genom att binda an till dem.
Sekretion av vätejoner (H+): Vätejoner utsöndras från blodet till urinen i distala tubuli och samlingsrören, vilket hjälper till att minska blodets surhet (höja pH).
Reabsorption av bikarbonat (HCO3-): Bikarbonat som filtreras i gloerulus återupptas i proximala tubuli och distala tubuli och transporteras tillbaka till blodet, vilket hjälper till att neutralisera vätejoner och höja pH.
Bildning av nya bikarbonatjoner (HCO3-): Nya bikarbonatjoner bildas i distala tubuli och samlingsrören genom sekretion av vätejoner, vilket också bidrar till att höja pH i blodet.
Dessa tre processer arbetar tillsammans för att reglera pH-nivåerna i blodet och upprätthålla kroppens homeostas.
Skelettmuskuluatur är frivillig och tvärstrimmig.
Hjärtmuskulatur är ofrivillig, tvärstrimmig och specialiserad för att pumpa blod.
Glatt muskulatur är ofrivillig, utan tvärstrimmighet och reglerar inre funktioner som blodflöde och matsmältning
Aktin och mysosin. Aktinet fungerar som en bana där myosinet sedan kommer att röra sig. Myosinet i sin tur innefattar ett tjockt filament med utskott som kallas mysosinhuvuvden. De kan i sin tur binda aktin och använda ATP för att skapa rörelse. Samverkar sker när myosin binder till aktin.
När kalciumjoner frigörs binder de till troponin, vilket gör att tropomyosin flyttas och exponerar aktins bindningsställen. Myosinhovudena binder till aktin och använder (ATP) för att dra aktinet inåt, vilket förkortar muskeln och orsakar kontraktion. Processen upprepas så länge kalcium och ATP finns tillgängligt.
Sammanfattning: Acetylkolin frisätts vid den neuromuskulära synapsen, vilket leder till en kedjereaktion som inkluderar depolarisering, frisättning av kalciumjoner och exponering av aktinets bindningsställen. Detta möjliggör interaktionen mellan aktin och myosin, vilket är grunden för muskelkontraktionen.
Frisättning av acetylkolin: Vid den neuromuskulära synapsen frisätts acetylkolin (ACh) från nervändarna när en nervimpuls når synapsen. ACh binder till nikotinerga receptorer på muskelcellens membran (sarkolemma).
Depolarisering och aktionspotential: Bindningen av ACh öppnar jonkanaler, vilket tillåter natriumjoner (Na⁺) att strömma in i muskelcellen. Detta orsakar en depolarisering av membranet och genererar en aktionspotential.
Spridning via T-tubuli: Aktionspotentialen sprider sig längs sarkolemmat och in i T-tubuli (transversala tubuli), vilket säkerställer att signalen når djupt in i muskelcellen.
Frisättning av kalciumjoner: Aktionspotentialen aktiverar spänningskänsliga receptorer (DHP-receptorer) som är kopplade till kalciumkanaler i det sarkoplasmatiska retiklet (ryanodinreceptorer). Detta leder till att kalciumjoner (Ca²⁺) frisätts från det sarkoplasmatiska retiklet till cytoplasman.
Initiering av kontraktion: Kalciumjoner binder till troponin, vilket orsakar en formförändring i tropomyosin. Detta flyttar tropomyosin bort från aktinets bindningsställen, vilket gör att myosinhuvuden kan binda till aktin och initiera kontraktionen genom "cross-bridge cycling".
1. Fosforylering av kreatin - Snabbaste metoden för att producera ATP och snabb återbildning av ATP, men endast tillgänglig i små mängder.
2. Glykolys (anaerob nedbrytning av glukos) - Snabb ATP produktion, men leder till uppbyggnad av laktat som kan orsaka muskeltrötthet.
3. Aerob cellandning (oxidativ fosforylering) - Ger stora mängder ATP och kan pågå under lång tid. Ger mycket större mängd ATP än kreatinsystemet och glykolys.
Det regleras av antalet aktin-myosin bindningar som bildas under kontraktionen. Men även frekvens och intensitet av nervimpulser, muskelns längd, kontraktionshastigheten samt kalciumkoncentrationen
1. Central fatigue - signaleringen från hjärnan och ryggmärgen till musklerna blir mindre effektiv.
2. Perifer fatigue - orsakas av förändringar i själva muskeln → mindre effektiv kontraktion
3. Glykogenlager förbrukas
(single unit) Enhetlig glatt muskulatur fungerar som en helhet, har långsamma och uthålliga kontraktioner och finns ofta i strukturer som blodkärl, mag-tarmkanalen, urinblåsan ch livmodern.
(multi unit) Multienhetlig glatt muskulatur består av celler som kontraherar individuellt eller i små grupper och är mer precis i sina rörelser, och finns i strukturer som iris, hårfolliklar och luftvägar.
Båda typerna är involverade i kontrollerad och ofrivillig muskelaktivitet, men deras funktioner och reglering skiljer sig åt beroende på deras specifika uppgifter i kroppen.
Tjocka filament består huvudsaklingen myosin. Myosinet kan sedan binda till aktinet och skapa muskelkontraktion.
Tunna filament= Består huvudsaklingen av aktin, även tropomin och tropomyosin. Aktinet är det viktigaste och det som intragerar med myosinet för att möjliggöra muskelsammandragningar.
Det sarkoplasmatiska retiklet lagrar kalcium och frisätter det när muskeln stimuleras, vilket inleder kontraktionen. T-Tubili sprider sedan elektriska signalen in i muskelfibern så att alla muskelfiberna kan kontrahera samtidigt genom att injicera kontraktion vid aktionspotential.
En motorisk enhet är ett motorneuron och de muskelfibrer det styr. Den möjliggör muskelsammandragningar och reglerar rörelser genom att variera antal och typ av aktiverade motoriska enheter. Motoriska enheter är indelade i små och större enheter beroende på muskelns funktion. Fina rörelser såsom i fingrar eller ögonmuskler aktiverar små enheter och kraftiga rörelser som tex lårmuskeln aktiverar större enheter.
Korsbryggecykeln beskriver hur aktin och myosin interagerar för att möjliggöra muskelkontraktion. När kalciumjoner (Ca²⁺) binder till troponin flyttas tropomyosin och exponerar bindningsställen på aktin. Myosinhuvudet, laddat med ADP och fosfat (Pi), binder till aktin och bildar en korsbrygga. När fosfat och ADP frisätts sker ett kraftslag där myosin drar aktinfilamentet inåt. För att bryta korsbryggan binder en ny ATP-molekyl till myosinhuvudet, vilket får det att släppa aktinet. ATP hydrolyseras sedan till ADP och Pi, vilket laddar myosinhuvudet igen för en ny cykel. Processen upprepas så länge kalcium och ATP finns tillgängligt.
Tetanisk kontraktion kan inte uppstå i hjärtmuskeln pga den långa refraktärperioden för aktionspotentialer och den nödvändiga tidsperioden för kalcium att återupptas, vilket hindrar en konstant eller långvarig kontraktion. Detta säkerställer att hjärtat kan slappna av och fyllas med blod mellan varje hjärtslag, vilket är avgörande för dess funktion.
1. Rectus superior - uppåt
2. Rectus inferior - nedåt
3. Rectus medialis - inåt
4. Rectus lateralis - utåt
5. Obliquus superior - nedåt och utåt
6. Obliquus inferior - uppåt och utåt
Största skillnaden är storleken på motoriska enheter och därmed graden av precisionkontroll. Ju mindre motorisk enhet, desto högre precision, eftersom färre muskelfiber används.
Det parasympatiska systemet gör pupillen mindre i ljus. Det sympatiska systemet gör pupillen större i mörker. Dessa är båda del av det autonoma nervsystemet, och gör att pupillen kan anpassa sig efter ljusförhållandena och behovet av synskärpa.
Munhålan: Smak och luktkontroll. Nedbrytning av föda (mekaniskt och enzymatiskt). Spottkörtel.
Matstrupe och övre magnum: Transporterar föda till magsäcken. Sväljreflexen. Involverar 14 muskelgrupper. Luftröret sluter när vi sväljer. Nedre sfinkter i anslutning till cardis som skyddar uppåt.
Magsäcken: Bryter ner föda med syra och enzymer.
Tolvfingertarm: Fortsätter nedbrytning av föda och tar emot enzymer och galla.
Gallblåsa: Lagrar och frisätter galla för fettbrytning.
Levern: Producerar galla, bearbetar näring och avgiftar blodet. Både endokrin och exokrin.
Bukspottkörteln: Producerar enzymer och neutraliserar magsaft. Dubbel körtel, både endokrin och exokrin.
Tunntarm: Absorberar näring från maten.
Tjocktarm: Absorberar vatten och lagrar avföring.
Maskformiga bihanget (appendix): Möjlig roll i immunförsvaret.
Ändtarm: Lagrar och utsöndrar avföring.
Spottkörtlar (i munhålan):
Funktion: Producerar saliv som innehåller enzymer (som amylas) för nedbrytning av kolhydrater.
Magsäckens körtlar (i magsäcken):
Funktion: Producerar magsaft, som innehåller saltsyra (HCl) som verkar bakteriedödande och pepsinogen som omvandlas till pepsin, för nedbrytning av protein.
Levern/gallblåsan (associerad med tarmarna):
Funktion: Producerar galla som lagras i gallblåsan och frisätts i tolvfingertarmen för att hjälpa till med fettbrytning.
Bukspottkörteln (associerad med tunntarmen):
Funktion: Producerar bukspott, som innehåller enzymer (amylas, lipas, proteas) och bikarbonat för att neutralisera magsaft och hjälpa till med matsmältningen.
• Mag-tarmkanalens vägg består av fyra lager, mycket blodkärl, yttre slemhinnan och blodkärl. Tätt sammankopplade med blodsystemet.Muskelvävnad som går åt olika håll tillsammans med ett nervsystem:
• Mucosa (slemhinna): Innersta lagret, som utsöndrar slem och enzymer för matsmältning. Producerar mucigen, som bla smörjer och skyddar slemhinnan
• Submucosa: Bindvävslagret som innehåller blodkärl, lymfkärl och nerver.
• Muscularis externa: Muskelceller som ansvarar för rörelser som transporterar maten. Yttre muskellagret. Cirkulär muskelatur som kramar och förkortar tarmen.
• Serosa (eller adventitia): Yttersta lagret som skyddar och ger stöd. Tunt lager med bindväv, avgränsar gi kanalen mot bukvägen och stöttar kanalens placering.
• Enteriska nervsystemet styr matsmältningen genom nerver i submucosa och muscularis externa.
Chefsceller (pepsinogen och gastriskt lipas):
Pepsinogen: Omvandlas till pepsin i närvaro av saltsyra och bryter ner proteiner till mindre peptider.
Gastriskt lipas: Hjälper till att bryta ner fetter, särskilt i mjölk och liknande fetter.
Parietalceller (saltsyra och intrinsic factor):
Saltsyra (HCl): Sänker pH i magen, vilket aktiverar pepsinogen, dödar bakterier och skapar en sur miljö som gynnar matsmältningen.
Halsceller (slem och bikarbonat):
Slem: Skyddar magslemhinnan från den frätande saltsyran och enzymaktiviteten.
Bikarbonat: Neutraliserar syran nära magslemhinnan och bidrar till skyddet.
Peristaltik i magsäcken är rörelsen som blandar och transporterar maten. Det orsakas av muskler i magsäckens vägg som dras ihop i en rytm, styrt av elektriska impulser från pacemakerceller. Nervsystemet och hormoner som gastrin påverkar hur snabbt eller långsamt rörelserna sker, beroende på mängden mat och pH i magsäcken.
När man börjar tugga, redan då sker saker mellan mun och hjärna, Det kommer i sin tur påverka systemet längre ned. När det kommer ned nedbrutna delar av livsmedel kommer det leda tillsammans med töjning av hormoner till att magsäcken drar ihop sig. Nervsystemet reagerar på vad som kommer ned och på att systemet töjt, leder till hormonförsörjning som leder till ökad perisitalik.
Hormoner och föda påverkar.
Några stimulerade faktorer kan vara;
• Kolhydrater
• Stora volymer vätska
Några hämmande faktorer kan vara?
Fet mat, fibrer och proteinrik mat inhiberar (hämmar)= Ger en långsammare
Slemmhinnan är fylld med små utskott som kallas villi, på var och en av dessa sitter mindre utskott som kallas microvilli. Varje villi innehåller blod och lymfkapilärer dit upptagna ämnen från tunntarmen förs.
Då tunntarmen har en veckad struktur och har dessa små utskott så blir den väldigt lång och kan därmed täcka en väldigt stor asorptionsyta på ca 2-300 kvm,
Alfa-amylas frisätts och sytentieras i munhålan, men även i tunntarmen som bukspott. Har en nedbrytande effekt och hjälper främst till att bryta ned kolhydrater till monosackarider. Bryter ned kolhydrater till sockerarter. Kommer i spottet och bukspottkörteln.
De formar sig då som enkla sockerarter i form av glukos, galaktos eller fruktos. Ser ut som en boll, enskilda monosackarider. Sitter enskild. Stärkelse är långa kedjor och består av många enskilda bollar, dvs sockerarter.
Genom aktiv transport tas mono- di- och trisackarider upp till tunntarmsslemhinnan, där laktas, maltas och sackaros fortsätter att bryta ner kolhydraterna till endast monosackarider. När det är så nedbrutet kan monosackariderna diffundera genom tarmslemhinnan in i blodkapillärerna. Monosackariderna transporteras sedan fritt i portådern vidare till levern.
I magssäcken av chefsceller produceras pepsionogen som med hjälp av saltsyra blir pepsin. I bukspottkörteln produceras trypsin.
Pepsin – Produceras som pepsinogen i magsäcken och aktiveras av den sura miljön. Pepsin bryter ned proteiner till peptider i magsäcken.
Trypsinogen – Produceras i bukspottkörteln som inaktivt trypsinogen och aktiveras till trypsin i tunntarmen av enzymet enterokinas. Trypsin bryter ned peptider till mindre peptider och aminosyror.
Med hjälp av saltsyra då de aktiveras i en sur miljö. Chefsceller i magsäcken bildar pepsionogen som aktiveras av saltstsyra till pesin som bryter ned proteiner, bryts ned till större delar.
I Tunntarmen sker finfördelningen med hjälp av trypsin, krymokrypsin.
De kallas för zymogener.
Aktiv transport av aminosyror in i epitelcellerna, diffusion ut i blodet.
Fettbubblorna finfördelas med hjälp av galla. Gallan har en effekt likt diskmedel då de löser upp fettet så att lipasen kan komma åt trygleceriderna
Lipas frisätts i form av (lingualt) tunglipas i munhålan. Chefscellerna utsöndrar gastriskt lipas i magsäcken. Bukspottkörteln utsöndrar också pankeras lipas i tolvfingertarmen. Lipaset handlar egentligen om att fettet bryts ned till mindre beståndsdelar varpå den största spjälkningen sker med det pankerasa lipaset från bukspottkörteln. Fettet bryts ned. Bryter ned tryglicerid till monoglycerider till fria fettsyror
De passerar in som monoglycerider och fria fettsyror. När fett dropparna har finfördelas till monoglycerider och fria fettsyror kan de diffundera till villis celler.
Fettet tas upp i epitelcellen och byggs ihop till kylomikron som frisätts via exocytos till lymfan och sedan vidare till blodet
Cefal fas:
Inleds när du ser, luktar eller tänker på mat. Hjärnan skickar signaler som stimulerar salivproduktion, magsaftsekretion och ökad motilitet i magsäcken.
Gastrisk fas:
Startar när maten kommer in i magsäcken. Sträckning av magsäckens vägg och närvaro av protein i maten stimulerar gastrin-sekretion, vilket ökar magsyraproduktionen och motiliteten.
Intestinal fas:
Inleds när maten når tunntarmen. Här regleras magsyraproduktionen och motiliteten för att säkerställa att maten bearbetas ordentligt innan den passerar till nästa del av mag-tarmkanalen.
När vi äter proteiner och peptider känns det av och frisätter gastrin
Frisättningen av gastrin ger frisättning av saltsyra och gastrinogen. När nervsystemet känner av att det kommer mat med proteiner frisätt gastrin som leder till saltsyra vilket är viktigt för nedbrytning av proteiner. Saltsyran aktiverar i sin tur pepsinogenet till pepsin som bryter ned proteinet.